lördag 20 november 2010

Gunnar - Bob Hansson.

Gunnar - en rolig bok om tråkiga saker. Så heter den. Och det stämmer nog rätt så bra det, för egentligen är det flera veckor sedan jag läste ut den här romanen, men jag hade helt glömt bort att jag ens hade läst den tills jag råkade hitta den under sängen.

Gunnar är 58 år och har fått ett nytt hjärta. Han har fått en fantastisk möjlighet att fortsätta leva, men eftersom han inte längre kan arbeta verkar det nästan inte längre som om det finns någon anledning. Men Gunnar är inte den som är den, han smyger sig in på sin gamla arbetsplats iallafall, han har ju all rätt att vara där! Pensionen är ju flera år bort! Och det här nya hjärtat... det verkar bestämt påverka Gunnar på mer än ett sätt...

Detta är en rolig roman, jag tycker väldigt mycket om Bob Hanssons prosa. Det är lättläst men betungande, det är lite sorgligt och ensamt samtidigt som den där Gunnar är en rätt så lustig typ men väldigt lustiga tankar. Dessutom tycker jag att Hansson knyter ihop det hela till ett ganska prydligt paket. Men så är det den där detaljen, att jag helt och hållet glömde bort att jag ens hade läst den... Det är kanske inte det bästa betyget man kan ge en bok, hur minnesvärd var den egentligen? Fast sen blir jag sådär avig igen, och börjar ifrågasätta om en bok verkligen måste ligga kvar i minnet flera veckor efter att man läst den sista sidan för att räknas som en bra roman. Och mitt svar är: nej. Detta är en bra roman, en lagom roman. Det är inte det mest lysande verkets som gjorts, men den berör under läsningen. Och det duger för mej!

Jag vaknar efter ännu en drömlös natt och far upp ur sängen som ett katapulterat lingon.

En slående liknelse av Hansson!

Betyg: 7/10
Första meningen (tack, hyllan): Jag har hatat mig själv hela livet men inte märkt något. Förrän nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar