Jonas Andersson försöker smuggla kokain mellan Bolivia och Sverige för att kunna kvitta sina skulder. Han åker fast och hamnar i ett av Bolivias mest ökända fängelser.
Den här boken har onekligen ett flertal faktorer som talar emot en eventuell hyllning av den redan från start. Till att börja med har jag inte för vana att läsa s.k. BOATS-böcker, för att jag helt enkelt inte tilltalas av dem. Dessutom är jag nästintill allergisk mot böcker som är dåligt skrivna, alltså böcker vars språk känns torftigt eller böcker som innehåller syftningsfel och liknande snedsteg. Dessutom är detta en bok om en man som åker fast när han försöker föra in nästan 3 kilo kokain i Sverige, så för min del finns väldigt få empatipoäng att plocka.
Så varför läsa den? Ja, det kan man ju undra. Sanningen är att en person på min praktik gav mig boken och sa att han själv läste den på ett par dagar medan han satt inne, och tyckte att jag borde läsa den eftersom jag är så litteraturintresserad. Så jag tog med den hem, och läste den för att kunna diskutera den med honom vid ett senare tillfälle, dels för att jag ville uppmuntra killen som väldigt sällan läser böcker och dels för att det kändes som en vettig bok att läsa om jag vill arbeta inom kriminalvården senare.
Jag kan inte påstå att det här är en bra bok, eller att jag skulle få för mig att rekommendera den vidare. Språket i boken är en ren katastrof och ibland gör det direkt ont i mig när jag läser den, som när det dyker upp direkt märkliga uttryck, t.ex. att vara "farligt ute", istället för illa ute. Jag reagerade också väldigt starkt på att en person benämns som massmördare då han vid flera olika tillfällen mördat andra fångar på anstalten. Det kan verka som ett ganska fjuttigt problem, men borde inte en person som utger sig för att skildra livet på ett bolivianskt fängelse åtminstone vara tillräckligt insatt för att veta skillnaden mellan massmördare och seriemördare? Nej, språket får ett ordentligt underkänt. En annan brist, som förvisso ligger mer hos mig själv än hos boken i sig, är att historierna kring de olika fängelsekunderna känns nästan omöjliga att tro på. Inte för att jag inte tror på dem, men för att många av personerna begått brott som, istället för att få mig att förfasas, nästan får mig att fnittra till under läsningen - just för att de är så råa och förfärliga.
Men det är klart, det finns några fördelar med boken också. Är man intresserad av världspolitik i allmänhet, och kriminalpolitik i synnerhet, så finns det många passager med intressant fakta. Dessutom får man en god förståelse för hur ett fängelse drivs i ett land som genomsyras (och mer eller mindre styrs av) mutor, kokain och korruption. Man får även en bra, om än skrämmande, bild av hur dåligt många ärenden behandlas av de svenska myndigheterna. Utöver detta växer den här Magnus fast på en lite genom sidorna, och jag omformulerar långsamt min uppfattning om den knarksmugglande svensken.
Inget betyg kommer sättas på den här boken, jag vet nämligen inte hur jag skulle kunna sätta något. Men några fler BOATS-böcker kommer det verkligen inte bli på ett tag!
Den här boken har onekligen ett flertal faktorer som talar emot en eventuell hyllning av den redan från start. Till att börja med har jag inte för vana att läsa s.k. BOATS-böcker, för att jag helt enkelt inte tilltalas av dem. Dessutom är jag nästintill allergisk mot böcker som är dåligt skrivna, alltså böcker vars språk känns torftigt eller böcker som innehåller syftningsfel och liknande snedsteg. Dessutom är detta en bok om en man som åker fast när han försöker föra in nästan 3 kilo kokain i Sverige, så för min del finns väldigt få empatipoäng att plocka.
Så varför läsa den? Ja, det kan man ju undra. Sanningen är att en person på min praktik gav mig boken och sa att han själv läste den på ett par dagar medan han satt inne, och tyckte att jag borde läsa den eftersom jag är så litteraturintresserad. Så jag tog med den hem, och läste den för att kunna diskutera den med honom vid ett senare tillfälle, dels för att jag ville uppmuntra killen som väldigt sällan läser böcker och dels för att det kändes som en vettig bok att läsa om jag vill arbeta inom kriminalvården senare.
Jag kan inte påstå att det här är en bra bok, eller att jag skulle få för mig att rekommendera den vidare. Språket i boken är en ren katastrof och ibland gör det direkt ont i mig när jag läser den, som när det dyker upp direkt märkliga uttryck, t.ex. att vara "farligt ute", istället för illa ute. Jag reagerade också väldigt starkt på att en person benämns som massmördare då han vid flera olika tillfällen mördat andra fångar på anstalten. Det kan verka som ett ganska fjuttigt problem, men borde inte en person som utger sig för att skildra livet på ett bolivianskt fängelse åtminstone vara tillräckligt insatt för att veta skillnaden mellan massmördare och seriemördare? Nej, språket får ett ordentligt underkänt. En annan brist, som förvisso ligger mer hos mig själv än hos boken i sig, är att historierna kring de olika fängelsekunderna känns nästan omöjliga att tro på. Inte för att jag inte tror på dem, men för att många av personerna begått brott som, istället för att få mig att förfasas, nästan får mig att fnittra till under läsningen - just för att de är så råa och förfärliga.
Men det är klart, det finns några fördelar med boken också. Är man intresserad av världspolitik i allmänhet, och kriminalpolitik i synnerhet, så finns det många passager med intressant fakta. Dessutom får man en god förståelse för hur ett fängelse drivs i ett land som genomsyras (och mer eller mindre styrs av) mutor, kokain och korruption. Man får även en bra, om än skrämmande, bild av hur dåligt många ärenden behandlas av de svenska myndigheterna. Utöver detta växer den här Magnus fast på en lite genom sidorna, och jag omformulerar långsamt min uppfattning om den knarksmugglande svensken.
Inget betyg kommer sättas på den här boken, jag vet nämligen inte hur jag skulle kunna sätta något. Men några fler BOATS-böcker kommer det verkligen inte bli på ett tag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar