onsdag 29 december 2010

naiv. super. - Erlend Loe


Här kommer den första i en lång rad av böcker som jag läste under min semester. Eftersom jag liggar vansinnigt mycket bakom när det gäller bloggandet av lästa böcker kommer jag mest troligt inte skriva om dem alla, utan försöka börja på någerlunda ny kula efter nyår istället. Fördelen är att jag då kan skapa en kategori för "Lästa 2010", och slänga in en liten text då och då om dessa gamla böcker. Dessutom kommer jag kunna ge månadssammanställningar och annat när jag får lite ordning på kaoset.


Men nu, Erlend Loe:

Jag hade, tack vare alla lovord jag hört, väldigt höga förhoppningar på den här boken. Jag såg fram emot att läsa någonting som skulle inspirera mig bortom det oändliga, någonting som skulle stanna kvar i huvudet långt efter att sista sidan är läst. Såhär ca 4 veckor efter att jag läste den kan jag meddela att så inte är fallet. Jag är, om jag ska vara brutalt ärlig, lite besviken på den här boken.


Samtidigt är det inte alls en dålig bok. När jag försöker dra mig till minnes vad jag först tyckte om den så kan jag inte komma på någonting direkt negativt. Den är välskriven och snygg, den är lättsam att läsa och ingenting man funderar på att lägga undan till förmån för någon annan bok. Men jag kan inte riktigt komma ihåg vad den handlade om. När jag bläddrar lite i den och ströläser på sina ställen så kommer jag såklart på att den handlade om en kille som går igenom någon slags kris. Han hamrar på en bultbräda för barn och skickar med största allvar väldigt roliga listor till sin kompis. Överlag minns jag att jag fnissade lite för mig själv flera gånger under läsningen. Så det kanske är precis det som är grejen, att boken inte har någon direkt handling, utöver den här killen och hans bultbräda. I slutändan tror jag ändå att det är jag som är den felande länken i relationen mellan den här boken och mig själv, det var kanske inte min typ av bok, helt enkelt.


Betyg: 5/10

Första meningen: Jag har två vänner.

tisdag 28 december 2010

Tadaa!

Voila! Jag äger numera en fullt fungerande dator! Inte bara det, jag är dessutom en mycket stolt ägare till en bokhylla, vilket jag levt utan i flera månader. Äntligen har mina små älsklingar fått flytta ut ur lådorna igen. Jag tror att jag håller på att utveckla någon slags kärleksrelation till min nya bokhylla, jag kan nämligen inte sluta titta på den. Full av böcker är den (nästan) också, fina små guldkorn.

Det är en ganska märklig hobby att ha, med tanke på hur många timmar man lägger ner på sin läsning. Inte för att jag ångrar någon av de timmarna, men ändå. Jag lägger långt mer tid på att läsa än jag lägger på att umgås med mina vänner, till exempel.

Nåväl, detta var ett litet stickinlägg för att meddela omvärlden att jag nu är på fötter igen. Förhoppningsvis kommer det upp ett längre och mer givande inlägg redan imorgon, för just nu ska jag sätta mig och titta på min bokhylla, samt läsa lite i Vi Läser.

söndag 26 december 2010

Söndagsenkät

Jag SKA köpa en ny dator. Jag har fått pengar i julklapp och ska, ska, SKA köpa en. Förhoppningsvis imorgon om jag kan övertala min far om att det är en bra idé att göra ett snabb-stopp på lämplig butik på väg till IKEA. Snälla pappa, snälla!

Men tills dess håller jag mig till att besvara min första Söndagsenkät.

1. Din kvinnliga favoritkaraktär?
Egentligen borde jag ju svara Ronja från Ronja Rövardotter. Men det gör jag inte, jag svarar istället Lovis från Ronja Rövardotter. Lovis är skithäftig, jag gillar henne verkligen. Snacka om en kvinna som lever i en mansdominerad värld, men det hindrar henne knappast från att driva sin vilja igenom. Om jag fick välja min mamma skulle jag välja Lovis. Fast min mamma är nog lite lik Lovis redan, så det kanske inte är så konstigt.
2. Favoritnovell eller novellsamling?
Hjälp! Jag tycker jättemycket om att läsa noveller och novellsamlingar, men jag har inte läst många nog att kunna plocka en favorit än... Fast jag tycker löjligt bra om The fall of the house od Usher av Poe.
3. En bok som gjorde dig besviken?
Massor, men Stjärnor utan svindel är definitivt en av dem. Och Alkemisten, som jag fått höra så väldigt mycket om, men som jag radikalt nog kastade i papperskorgen efter läsningen.
4. Favoritfilmatisering?
Töntigt nog; Harry Potter-filmerna. Och Sleepers, för boken är faktiskt inte speciellt bra alls, men filmen är riktigt bra!
5. Favorit romance-bok?
Inte min genre, alls. Vet knappt vad genren innebär, nu när jag tänker på det.
6. Vilken var din älsklingsbok som barn?
Barbapapas nya hus, lätt!
7. Favoritcitat? (Ur vilken bok?)
"Saga väves på sanningens varp", ur novellen med samma namn av Fritiof Nilsson Piraten.
8. En bok du länge velat läsa men fortfarande inte läst?
Nå, detta kan ju bli långt. Men alla o-lästa böcker jag har av Paul Auster, alla olästa jag har av Piraten och säkert flera hundra andra romaner.
9. En bok du önskar fler människor hade läst?
Berättelsen om Pi, en läsupplevelse som ingen i världen borde sakna.
10. En karaktär du bäst kan relatera till?
Ack, som jag skulle vilja komma med ett klockrent svar här! Men tyvärr, jag kan verkligen inte komma på någon.
11. Bästa öppningsscenen i en bok, vilken?
Här kommer jag inte heller på någonting, förutom det duktigt klychiga svaret öppningscenen i Bombi Bitt och jag. Fast det vill jag inte svara.
12. Mest överraskande twisten eller slutet?
Det kan man ju inte avslöja här! Fast jag kan ju säga att boken redan nämnts i den här enkäten;)
13.Favorittitel?
Dumskallarnas sammansvärjning, fast jag inte läst ut boken än. Sen gillar jag A spot of bother också!
14. En bok alla hatade men du gillade?
Jane M. Auels böcker. Fast jag var vid tillfället nybliven tonåring, så jag vet inte om det riktigt räknas.
15. Din absoluta favoritbok ever?
Jag tänker inte välja, faktiskt. Det är omöjligt - en läsupplevelse påverkas ju av en annan!

Sådärja, lite läsning! Om alls går som jag vill kommer det finnas långt fler möjligheter för mig att uppdatera efter imorgon, och tro mig, det ligger högvis med böcker som väntar på att avhandlas i bloggen. Dessutom har jag massor med idéer för andra bokrelaterade inlägg. Dessutom ska stackars tålmodiga Tekoppen få listan som jag lovade henne långt innan december, jag ber tusenfalt om ursäkt för förseningen!

tisdag 7 december 2010

Post-Semester

Oj oj oj!

Jag har haft en underbar och välbehövlig semester, med massor av bra böcker dessutom! Tyvärr kommer det dröja länge innan det blir någon större aktivitet på den här bloggen igen, för de kommande veckorna är jag helt bokad. Jag ska flytta, göra en lång inrikesresa i tentamens förtecken och har dessutom ingen dator när jag väl kommer hem igen eftersom min är hel-paj. Så bloggen kommer vara väldigt tyst ett tag framöver. Jag ska försöka få till ett inlägg eller två, men det kommer inte bli några längre stycken. Men sen, när jag kommit i ordning och hittat en dator som inte är megadyr, då jävlar! Det är ingen liten bokhög som väntar på att skrivas om!

söndag 21 november 2010

Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna - Charles Bukowski


Jag läser inte speciellt mycket poesi. Jag vet precis varför. Det är för att man fått för sig saker, som att poesi måste läsas med andakt, och att den måste vara romantisk och innehålla metaforer kring rosor och romantik. Jag är väldigt oromantisk av mig, och inte speciellt andaktsfull heller, för den delen, så jag har helt enkelt duckat poesi när jag har kunnat... Tills nu. Nu är jag fast!

Bukowskis dikter är inte alls sådär som man tror att poesi måste vara, de är snarare tvärtom. Det är högst oromantiskt och väldigt hugget i tonen, vilket jag verkligen gillar. Det är inte ett dugg förskönande, och det bästa med alltihop är att man får läsa precis hur man vill! Jag får slakta dikter till höger och vänster eftersom detta inte är en skoluppgift. Så jag tänker inte orda mycket mer om den här diktsamlingen, jag kommer bara klippa in några korta delar av dikter som jag verkligen tyckt om och sen uppmana alla andra: Läs!

de här poeterna
är så känsliga av sig
de har mer känslighet än talang,
jag vet inte vad jag
ska ta mig till med dem
(ur lönnmördaren)

den slutgiltiga
dekadensen

jag har 20 böcker utgivna
och 6 burkar öl.
(ur samarbete)

om jag har nåt råd att ge om att skriva
poesi, så är det -
låt bli. jag tänker ringa efter
lite stekt kyckling.
(ur intervjuer)

Betyg: 7/10
Inlägg tillägnat: Ord och Inga Visor (som tack för att Jessica fick mig nyfiken på Bukowski)

lördag 20 november 2010

Gunnar - Bob Hansson.

Gunnar - en rolig bok om tråkiga saker. Så heter den. Och det stämmer nog rätt så bra det, för egentligen är det flera veckor sedan jag läste ut den här romanen, men jag hade helt glömt bort att jag ens hade läst den tills jag råkade hitta den under sängen.

Gunnar är 58 år och har fått ett nytt hjärta. Han har fått en fantastisk möjlighet att fortsätta leva, men eftersom han inte längre kan arbeta verkar det nästan inte längre som om det finns någon anledning. Men Gunnar är inte den som är den, han smyger sig in på sin gamla arbetsplats iallafall, han har ju all rätt att vara där! Pensionen är ju flera år bort! Och det här nya hjärtat... det verkar bestämt påverka Gunnar på mer än ett sätt...

Detta är en rolig roman, jag tycker väldigt mycket om Bob Hanssons prosa. Det är lättläst men betungande, det är lite sorgligt och ensamt samtidigt som den där Gunnar är en rätt så lustig typ men väldigt lustiga tankar. Dessutom tycker jag att Hansson knyter ihop det hela till ett ganska prydligt paket. Men så är det den där detaljen, att jag helt och hållet glömde bort att jag ens hade läst den... Det är kanske inte det bästa betyget man kan ge en bok, hur minnesvärd var den egentligen? Fast sen blir jag sådär avig igen, och börjar ifrågasätta om en bok verkligen måste ligga kvar i minnet flera veckor efter att man läst den sista sidan för att räknas som en bra roman. Och mitt svar är: nej. Detta är en bra roman, en lagom roman. Det är inte det mest lysande verkets som gjorts, men den berör under läsningen. Och det duger för mej!

Jag vaknar efter ännu en drömlös natt och far upp ur sängen som ett katapulterat lingon.

En slående liknelse av Hansson!

Betyg: 7/10
Första meningen (tack, hyllan): Jag har hatat mig själv hela livet men inte märkt något. Förrän nu.

Semesterläsning

På måndag bär det av till Thailand, och brevid pass och solskyddsfaktor 50 ligger högen med böcker som man måste gå igenom ordentligt. Jag, tillskillnad från många jag känner, lämnar inte kvar böckerna när jag åker hem igen, så jag kan inte packa allt för många... Samtidigt läser jag massor när jag ligger på stranden, och får heller inte packa för få.

Just nu står det mellan:
Erlend Loe - naiv. super.
Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen (som jag tror är perfekt i handbagaget, garanterad läsning hela flygresan!)
Nilsson Piraten - Vänner emellan, Småländsk tragedi samt Flickan med bibelspråken
Mark Haddon - A spot of bother
Torgny Lindgren - Pölsan
Sara Stridsberg - Happy Sally
Dave Eggers - The Wild Things (vilken känns som perfekt strandläsning.)
Paul Auster - Moon Palace, The Music of Chance samt Invisible
Kurt Vonnegut - Slaughterhouse five

Dessa tretton romaner måste bli max tio. Jag tror att Invisible faller bort, för den är inbunden och väger mest. Men sen blir det svårt. Väldigt svårt. Det är en ganska bra blandning av olika genrer så att jag inte toklessnar på någon av dem, och jag har svårt att skilja mig från någon av böckerna. Slaughterhouse five är redan påbörjad och verkar mycket lovande, jag tycker väldigt mycket om språket än så länge. Problemet är bara att den går väldigt fort, det är inte speciellt mycket text per sida, så det kan hända att jag låter den ryka. Kanske. Eller så tar jag med alla och packar bara ner ett linne och ett par shorts, haha!

fredag 19 november 2010

Jakten mot nollpunkten - Carl Johan De Geer

Det är ganska svårt att ens skriva en kort sammanfattning av den här bokens innehåll, för i princip handlar den inte om någonting. Det är en självbiografisk bok av Carl Johan De Geer som går i ett högt, högt tempo och med massor av svängningar mellan sidorna.

Det här är en sådan bok som jag påbörjade för flera månader sedan, läste nästan färdigt och sen helt enkelt tröttnade på. Jag tror personligen att det beror på bristen på röd tråd, det finns liksom ingen direkt handling att följa från punkt A till punkt B, vilket jag antar är helt på sin plats egentligen, det är ju trots allt inblickar i ett helt liv.

Boken är varken dåligt skriven eller långtråkig att läsa, tvärtom roade den mig faktiskt vid flera tillfällen. Men ändå är det som om den inte riktigt lyckas engagera mig, och om man är en slalomläsare som undertecknad krävs det faktiskt att en bok engagerar om den ska hamna någotsånär högt på listan över prioriteringar. Nu har jag ju faktiskt lyckats avsluta den, sent om sider, men det var snubblande nära att den fick ligga kvar oläst.

Jag har inte markerat ett enda citat, och såhär någon vecka efter att ha lagt den på hyllan kan jag inte riktigt dra mig till minnes några passager som jag tyckte extra mycket om, eller någon del av texten som ligger kvar och gnager i minnet. Istället minns jag bäst de små teckningar som inleder varje kapitel. Detta i kombination med hur mycket jag tycker om De Geers mönster och anteckningsböckerna från Pocket Shop får mig att inse att De Geers prosa inte är någonting för mig, men hans konst är det absolut! Bonuspoäng för mycket trevligt omslag också, både i textur och mönster.

Betyg: 5/10

söndag 14 november 2010

Önskelista

Jag har visserligen en önskelista redan, men den är på vanligt, hederligt papper och risken för att tappa bort den är överhängande. Således är det nu dags att skapa en ny, här i bloggen. Smidig att uppdatera vid behov (ett par gånger i veckan, alltså...) och dessutom lätt som en plätt att skriva ut om nu någon skulle vilja ge mig presenter. Mycket smart!

Som vägledning har jag lagt de böcker jag redan har läst men inte äger som kursiverade. Mest för min egen skull, eftersom jag har en tendens att glömma vilka jag läst och inte. De böcker som köpts, fåtts eller hittats sedan listan skapats kommer att vara understrukna.

A

Paul Auster – In the Country of Last Things
Paul Auster – Leviathan
Paul Auster – Mr Vertigo
Paul Auster – Auggie Wren’s Christmas Story
Paul Auster – Timbuktu

Paul Auster – Oracle Night
Paul Auster – Travels in the Scriptorium.
Paul Auster – Sunset Park

B
Marcus Birro – Du är Christer Pettersson du också
Marcus Birro – 43 dikter
Marcus Birro – Att leva och dö som Joe Strummer

C

Lewis Carroll – Alice’s Adventures in Wonderland and Trough the Looking-Glass

Geoffrey Chaucer – The Canterbury Tales

Sigrid Combüchen – Spill: en damroman

D

Arthur Conan Doyle – Sherlock Holmes: The Complete Novels and Stories Volume I
Arthur Conan Doyle – Sherlock Holmes: The Complete Novels and Stories Volume II

E

F

G

Nikolaj Gogol – Det förlorade brevet; Kappan
Seth Grahame-Smith – Pride and Prejudice and Zombies

H

Bob Hansson - Lugna puckars Mosebok
Bob Hansson - Här ligger jag och duger

Bob Hansson - Heja världen!

I

J
Tove Jansson – Det osynliga barnet och andra berättelser
Tove Jansson – Farlig midsommar
Tove Jansson – Kometen kommer
Tove Jansson – Muminpappans memorarer
Tove Jansson - Trollkarlens hatt
Tove Jansson – Trollvinter

K

L
Torgny Lindgren – Plåtsax, hjärtats instrument
Torgny Lindgren – Hur skulle det vara om man vore Olof Palme?
Torgny Lindgren – Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade
Torgny Lindgren – Legender
Torgny Lindgren - Minnen

Fredrik Lindström – Evolutionen och jag kommer inte överens
Erland Loe - Naiv. Super.

Erland Loe - Stilla dagar i Mixing Part
Jack London – The Call of the Wild, White Fang, and Other Stories
H. P. Lovecraft – The Call of Cthulhu and Other Wierd Stories

M
Gabriel García Márquez – Hundra år av ensamhet

N

David Nicholls - One Day

Fritiof Nilsson Piraten - Småländsk tragedi

Fritiof Nilsson Piraten – Historier från Färs

Fritiof Nilsson Piraten – Historier från Österlen

Fritiof Nilsson Piraten – Medaljerna

Fritiof Nilsson Piraten – Bombi Bitt och hans mor

Fritiof Nilsson Piraten – Skepparhistorier av mej själv och andra

Fritiof Nilsson Piraten – Prästhistorier av mej själv och andra

O

P
Edgar Allan Poe – Samlade noveller 1
Edgar Allan Poe – Samlade noveller 2
Edgar Allan Poe – Samlade noveller 3

Q

R

S
J. D. Salinger – Franny and Zooey
J. D. Salinger - The Catcher in the Rye
John Steinbeck – Grapes of Wrath

Sara Stridsberg – Darling River

T
Peter Törnqvist – Kioskvridning 140 grader: en wästern

U

V

Carl Johan Vallgren – Nomaderna

Carl Johan Vallgren – Längta bort

Carl Johan Vallgren – Fågelkvinnan

Carl Johan Vallgren – Berättelser om sömn och vaken

Carl Johan Vallgren - Dokument rörande spelaren Rubashov

W

Oscar Wilde – Complete works of Oscar Wilde
Oscar Wilde – The Picture of Dorian Gray

X

Y

Z

Å

Ä

Ö


Åh, jag får ingen som helst ordning på teckensnitten, de konstiga storlekarna på vissa bokstäver eller någonting annat. Dumma dumma dumma blogger! Dumma!

tisdag 9 november 2010

Hur läser du?

Det här med läsning, det är ganska spännande. Man kan ju tycka att alla människor som har ett brinnande litteraturintresse per automatik är ganska lika i sitt intresse, men ingenting kunde vara mindre sant. Det är ju bara det brinnande litteraturintresset som är gemensamt. Utöver det finns det en sådan enorm mängd underkategorier att man nästan får svindel av tanken, bara titta på bokbloggandet! Visst, man kan avfärda dem som ena gruppkramare, men en lite närmare titt ger en annan bild. Bloggarna är olika, och alla skriver om olika saker. Jag har många favoritmärkta bokbloggar, och jag vill inte påstå att de är samma och samma, då skulle jag väl inte välja att följa dem alla?

Nej, läsningen är en hobby med många inriktningar. Bara en så enkel sak som hur man läser, vad man föredrar att läsa och var man föredrar att läsa. En del vill ha ett tyst rum och avskildhet. Jag själv föredrar att kunna åka till ett mysigt café (har ett favoritcafé i i princip alla städer jag bott i eller frekvent är i), beställa in en stor kopp kaffe, krypa upp i ett favorithörn och plocka upp en bok. Jag kan bli sittande i timmar. Det har hänt mer än en gång att jag blivit såpass stammis att de som driver caféet slutat ta betalt för mitt kaffe, som om jag blivit ett naturligt inslag. Eller att personalen nyfiket börjat undra vad det är jag läser för tillfället. Det är läsglädje för mig! Så hur läser du?

måndag 8 november 2010

Anteckningsböcker

Jag är inte bara boktokig, jag är dessutom löjligt förtjust i kontorsmaterial. Snygga kollegieblock och anteckningsböcker, samt nya fina pennor som är trevliga att skriva med får mig att rysa av välbehag. För några veckor sedan köpte jag två superfina anteckningsböcker med blanka sidor från Pocketshop, designade av Carl Johan de Geer:


Hur läckra som helst! När jag köpte dem var jag lite osäker på vad jag skulle ha dem till egentligen, jag föredrar annars linjerade blad i mina anteckningsböcker, och dessutom är dessa ganska små i förhållande till kollegieblock som jag annars brukar använda. Men, skam den som ger sig! Jag använder ena blocket till att anteckna utlästa böcker (hade en lista på min dator innan, men datorn kraschade och jag beslutade mig för att gå back to basics). Den andra bor i min gigantiska handväska och fungerar som kladdpapper för alla möjliga saker som man kan behöva skriva upp. Telefonnummer, tankar kring boken som just för stunden läses, bloggidéer som den här, t.ex. Jag är kär. Och ganska sugen på att köpa på mig ett gäng till, för nu kommer jag nog inte kunna vara utan dem. Och vad gör det, när de bara kostar ynka 29 kr styck? Köp, köp, köp!



lördag 6 november 2010

Inför helg-rapport

Jag tycker mig ana att jag kommer bli något av en helg-bloggare. Jag känner att jag inte riktigt har tillräckligt med tid att skriva vettiga inlägg under veckorna, men under helgen kliar det i fingrarna som aldrig förr! Ganska lämpligt dessutom, eftersom mycket verkar stå lite still i bokbloggarna under helgen, vilket ger mig tid att skriva i min egen under den tid jag annars lagt på att läsa andras.


Tyvärr har jag den senaste veckan varit väldigt disträ på bokfronten. Jag plockar upp en ny bok varje kväll och lyckas aldrig riktigt få till något engagemang för någon av dem, vilket är väldigt synd. Just nu har jag bö läsa Norrlands Akvavit (Torgny Lindgren), Vänner emellan (min älskade Piraten), Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg) och på nytt plockat upp Pesten (Albert Camus). Egentligen verkar samtliga romaner vara mycket läsvärda, ändå kan jag inte ge mig hän!

Jag får fortsätta helgen med att försöka ta mig igenom detta tillfälliga stillestånd, och förhoppningsvis ha lite mer att komma med i nästa inlägg!

fredag 5 november 2010

El Choco - Markus Lutteman

Jonas Andersson försöker smuggla kokain mellan Bolivia och Sverige för att kunna kvitta sina skulder. Han åker fast och hamnar i ett av Bolivias mest ökända fängelser.

Den här boken har onekligen ett flertal faktorer som talar emot en eventuell hyllning av den redan från start. Till att börja med har jag inte för vana att läsa s.k. BOATS-böcker, för att jag helt enkelt inte tilltalas av dem. Dessutom är jag nästintill allergisk mot böcker som är dåligt skrivna, alltså böcker vars språk känns torftigt eller böcker som innehåller syftningsfel och liknande snedsteg. Dessutom är detta en bok om en man som åker fast när han försöker föra in nästan 3 kilo kokain i Sverige, så för min del finns väldigt få empatipoäng att plocka.

Så varför läsa den? Ja, det kan man ju undra. Sanningen är att en person på min praktik gav mig boken och sa att han själv läste den på ett par dagar medan han satt inne, och tyckte att jag borde läsa den eftersom jag är så litteraturintresserad. Så jag tog med den hem, och läste den för att kunna diskutera den med honom vid ett senare tillfälle, dels för att jag ville uppmuntra killen som väldigt sällan läser böcker och dels för att det kändes som en vettig bok att läsa om jag vill arbeta inom kriminalvården senare.

Jag kan inte påstå att det här är en bra bok, eller att jag skulle få för mig att rekommendera den vidare. Språket i boken är en ren katastrof och ibland gör det direkt ont i mig när jag läser den, som när det dyker upp direkt märkliga uttryck, t.ex. att vara "farligt ute", istället för illa ute. Jag reagerade också väldigt starkt på att en person benämns som massmördare då han vid flera olika tillfällen mördat andra fångar på anstalten. Det kan verka som ett ganska fjuttigt problem, men borde inte en person som utger sig för att skildra livet på ett bolivianskt fängelse åtminstone vara tillräckligt insatt för att veta skillnaden mellan massmördare och seriemördare? Nej, språket får ett ordentligt underkänt. En annan brist, som förvisso ligger mer hos mig själv än hos boken i sig, är att historierna kring de olika fängelsekunderna känns nästan omöjliga att tro på. Inte för att jag inte tror på dem, men för att många av personerna begått brott som, istället för att få mig att förfasas, nästan får mig att fnittra till under läsningen - just för att de är så råa och förfärliga.

Men det är klart, det finns några fördelar med boken också. Är man intresserad av världspolitik i allmänhet, och kriminalpolitik i synnerhet, så finns det många passager med intressant fakta. Dessutom får man en god förståelse för hur ett fängelse drivs i ett land som genomsyras (och mer eller mindre styrs av) mutor, kokain och korruption. Man får även en bra, om än skrämmande, bild av hur dåligt många ärenden behandlas av de svenska myndigheterna. Utöver detta växer den här Magnus fast på en lite genom sidorna, och jag omformulerar långsamt min uppfattning om den knarksmugglande svensken.

Inget betyg kommer sättas på den här boken, jag vet nämligen inte hur jag skulle kunna sätta något. Men några fler BOATS-böcker kommer det verkligen inte bli på ett tag!

torsdag 4 november 2010

Brev till en bokhandel - Helene Hanff

I mitten på nittonhundratalet påbörjas en brevväxling mellan amerikanskan Helene och en bokhandel på Charing Cross Road i London. Till en början är breven väldigt officiella och innehåller mest beställningar från kvinnans sida, men allt eftersom åren går växer en vänskap fram mellan personalen på bokhandeln och den bokälskande amerikanskan.

I boken får man läsa breven i turordning, och ingen annan text förekommer. Det är ett lite ovanligt format och det tar en stund innan man vänjer sig, men snart nog sugs man in i den vänskap som växer fram genom brevväxlingen. Personligen kan jag inte låta bli att älska boken, och framförallt all den kärlek till litteraturen som den förmedlar. Det är inte en roman jag skulle rekommendera till någon som bara läser några böcker om året, men för en bokofil som undertecknad är det här ren njutning.

Kanske allra mest fastnar jag för Helenes sätt att beskriva känslan hon får av att läsa romaner. Hennes läsning är helt annorlunda än min egen, hon läser och läser om en och samma bok tills hon mer eller mindre kan den utantill och jag kan inte låta bli att avundas det. Personligen skulle jag aldrig klara av ett sådant förfaringssätt, men det verkar väldigt genuint på någon sätt.

Versionen jag fick tag på innehöll dessutom en uppföljande bok, där Helene åker till London för att besöka den nu nedlagda bokhandeln. Det känns förvisso roligt att läsa om hennes upplevelse av London, men jag kan inte säga att den innehåller samma magiska känsla som den första delen, tyvärr.

Betyg: 8/10

Om Konsten att Lova

Det är dags nu. Jag behöver faktiskt få lite mer sprutt på den här bloggen, jag skriver alldeles för sällan! Därför tänker jag nu lova, dyrt och heligt, att börja med såväl månadsuppdateringar som utmaningspåhoppande. Förhoppningen är att detta ska ge mig lite mer go i uppdaterandet, så önska mig lycka till!

Jag ska klura vidare på vad man mer kan hitta på för fiffigheter för att spä ut inläggen med lite mer än bara betygsatta böcker.

fredag 29 oktober 2010

Vänta, blinka - Gunnhild Øyehaug

Vänta, blinka är en roman där ett flertal personers liv står i fokus. Dels litteraturstudenten Sigrid som, åtminstone jag, uppfattar som huvudpersonen. Sen har vi författaren Kåre, den unga regissören Linnea, performancekonstnären och den nyblivna mamman Trine, och sedan Viggo. Det är en röra av karaktärer och läsaren får korta inblickar i deras dagliga liv. Karaktärerna binds samman av lösa band, ibland så tunna att man nästan inte uppfattar dem, men de finns där.

Det är inte en roman som har någon tydlig linje, det är inte en roman som knyts till en specifik händelse och det är inte en roman där stora, världsförändrande saker sker. Men det är en roman om en samling människor, deras liv under en viss tidpunkt och möten som kommer att bli avgörande för dem.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka om den här boken. Den är absolut inte dålig och jag läste den med glädje. Men den är heller inte särdeles lysande, och förmodligen kommer jag inte påminnas om den allt för många gånger i fortsättningen. Karaktärerna är visserligen intressanta, men det känns hela tiden som om de är alldeles för många för att få nog med utrymme. Hade författaren å andra sidan valt att skriva ingående om de alla så hade boken blivit oläsbar. Nu är romanen inte speciellt lång, och kunde med fördel fått spänna över iallafall hundra sidor till för jag blir stressad under läsningen. Jag kan inte låta bli att vilja veta lite mer om figurerna, inte låta bli att önska att författaren gett dem en aning mer substans. För sanningen är att jag faktiskt gillar dem, allihop. Framförallt den litteraturstuderande Sigrid med alla sina tankar och sitt dåliga självförtroende, men det är nog mest för att jag ser en del av mig själv i henne.

Sigrid har lagt huvudet mot armen på skrivbordet och tänker. Hon måste bli annorlunda. [...] Hon måste sluta analysera och haka upp sig så mycket på saker att hon glömmer det andra som finns omkring henne, och hon måste dessutom sluta tro att andra är intresserade av samma saker som hon. För det är de inte! De är inte det, Paul de Man, säger hon och stryker ett finger över hans näsa. Paul de Man svarar naturligt nog inte, belgisk, och fotograferad, som han ju är.

Vänta, blinka har fått kommentaren "En perfekt roman för vår tid" av DN. Så står det iallafall på framsidan. Kanske menade DN att boken är perfekt för vår stressade tid, där man helst hugger tag i en roman som kan läsas på tåg och tunnelbana, utan att man tappar bort sig till nästa gång man plockar upp den. Eller så menade de att den är perfekt för vår tid där man inte riktigt tar sig tid att lära känna människor på djupet, utan nöjer sig med att svischa förbi dem lite snabbt och kanske lägga en rolig anekdot på minnet. I så fall har DN alldeles rätt. Men personligen tycker jag nog inte att det är någon perfekt roman, varken för mig eller för vår tid. Snarare är det en sommarläsning, någonting att läsa, roas av och sedan glömma bort igen.

Betyg: 6/10

söndag 24 oktober 2010

Tillägg

Jag får ingen ordning på teckensnitten! Grr!

The curious incident about the dog in the night-time - Mark Haddon

En vän sa åt mig att jag borde läsa den här boken för flera månader sedan. Jag vet inte riktigt varför jag envisades med att skjuta upp det, men så snubblade jag som av en slump över den för några veckor sedan. Det är en lite annorlunda roman det här, skriven med ett stilgrepp som känns nästan löjligt enkelt, ändå nyskapande och intressant.

Bokens berättare är Christopher, en femtonårig pojke med aspergers, som hittar grannens hund död. Han påbörjar en undersökning mot sin pappas vilja för att få veta vem som dödade Wellington, en undersökning som får honom att tänja på det som tillhör hans ”normala” vardag.

Man behöver inte ha någon erfarenhet av asbergers för att kunna läsa den här boken, men jag tror att behållningen blir större om man i alla fall har ett hum om hur det brukar ta sig uttryck. Christopher är väldigt speciell, han kan inte äta mat som rört vid annan mat, kan inte gå på toaletter som främlingar har använt, han avskyr när människor rör vid honom och står inte ut med gula eller bruna saker. Inte heller har han rest längre än till sin skola och pratar helst inte med människor som han inte känner.

Eftersom det är Christopher som är berättaren så kommer allt detta fram som om det vore det mest naturliga i världen att inte kunna ta i någonting som är brunt. Christophers mamma är död, och hans pappa kämpar för att hålla uppe en fungerande vardag trots sin sons sjukdom. Just de svårigheter som pappan går igenom ligger liksom lite halvdolt mellan raderna i boken, och en eloge till Mark Haddon som så snyggt lyckats hålla sig till Christophers verklighet utan att för den saken skull ge avkall på bifigurernas kämpande.

Det här är en rörande bok, och en mycket rolig bok. Man läser den med stort nöje, för en del av Christophers regler känns i det närmast absurda. Sen sätter man nästan skrattet i halsen när man inser att det ligger väldigt nära verkligheten för de som lider av aspbergers. Man är rörd över pojkens kämpande för att få veta sanningen om sin väns död och man rörs i det närmaste till tårar över omgivningens ibland oförstående sätt att se på honom och hans sjukdom.

Ett absolut läsmåste, oavsett om man, som undertecknad, läst om mentala sjukdomar och avvikande beteenden i flera år, eller om man bara är genuint litteraturintresserad. Boken är välskriven, mycket snygg och ändå helt annorlunda än någonting jag läst innan. Jag är mycket, mycket imponerad, och om den andra Mark Haddon boken jag beställt håller samma mått är det nog en ny husgud i vardande.

I think I would make a very good astronaut.
To be a good astronaut you have to be intelligent and I’m intelligent. You also have to understand how machines work and I’m good at understanding how machines work. You also have to be someone who would like being on their own in a tiny spacecraft thousands and thousands of miles away from the surface of the earth and not panic or get claustrophobia or homesick or insane. And I really like little spaces, so long as there is no one else in them with me. Sometimes when I want to be on my own I get into the airing cupboard in the bathroom and slide in beside the boiler and pull the door closed behind me and sit there and think for hours and it makes me feel very calm.

Betyg: 9/10

lördag 23 oktober 2010

Pocket i mitt hjärta

Uhff.
Egentligen skulle jag vilja skriva om Haddons The curious incident with the dog in the night-time, men huvudet är alldeles för trött för att kunna göra den rättvisa.

Istället kan jag ju skriva att jag inspirerats lite av Ord och Inga Visors Önskelisa och faktiskt börjat skriva ner alla de böcker jag någon gång tänkt att jag vill ha. Listan är löjligt kort än så länge, och finns inte alls publicerad här, men den kan ju alltid vara bra att kunna plocka fram, lagom till jul eller så.

I skenet av denna önskelista, som snart kommer växa sig tre mil lång, som anden i Alladin en gång sjöng, kommer jag på mig själv med en konstig sak. Jag, med allt mitt litteraturintresse, föredrar faktiskt pocket framför vanliga, inbundna böcker. Jag vet inte om det är smidigheten med formatet, men jag tycker inte alls om att läsa inbundna böcker. Det är lite synd, för de är oftast så mycket snyggare i hyllan! Dessutom finns det ju så många inbundna böcker som är tjusiga att titta på även när de ligger platt på ett bord bara. Och dessutom anses det ju fortfarande lite "skräpigt" med pocket. Man kan ju undra varför egentligen. Formatet som sådant måste ju bidra till att folk läser mer, man slipper ju släpa tegelstenar i väskan. Fast det är klart, när det kommer till fin- och fulkultur har den stora massan aldrig fått rätt!

Jag återkommer när skallen är klarare och orken större!

onsdag 20 oktober 2010

Vad gör alla vanliga människor?

Jag gjorde det igen! Jag skulle ju bara gå in och titta på akademibokhandeln en liten stund, medan jag väntade på mitt tåg. Kanske köpa en bok, men inte något mer. Det gick som det brukar gå, jag kom hem med sex nya böcker till samlingen.

Jenny Diski - Främling på tåg
Sara Stridsberg - Happy Sally
Helene Hanff - Brev till en bokhandel
och tre Fritiof Nilsson Piraten:
Flickan med bibelspråken
Småländsk tragedi
Vänner emellan

Jösses. Nåväl, jag ska ju faktiskt resa till Thailand om några veckor, så jag antar att en gedigen bokpackning kommer behövas.
Fast jag kan ändå inte låta bli att undra: vad gör alla människor som inte läser? Alla de timmar man spenderar med att vänta på tåg, eller åka tåg. Vad gör dessa människor när de gått och lagt sig? Somnar de bara? Vad gör alla de människor som inte känner ett behov att alltid, alltid, alltid ha en bok inom armlängds avstånd? Vad gör alla de vanliga, icke boktokiga människorna hela dagarna? Svara på den om du kan, Fredrik Lindström.

tisdag 19 oktober 2010

Imorgon när kriget kom - James Marsden



Läsglädjen går frammåt! Jag har avslutat Imorgon när kriget kom och tycker fortfarande att det är en riktigt bra bok. Jag älskade den när jag var yngre, och jag vill minnas att jag läste fler ur serien. Det tror jag inte att jag kommer göra den här gången, men som ungdomsroman betraktat är den välskriven och spännande.


En kort sammanfattning för de som inte läst den: Sju vänner åker ut och campar i Australiens vildmark över en helg. När de kommer tillbaka till staden de bor i har det ofattbara inträffat; de har blivit invaderade. Man får följa de sju vännernas kamp, deras liv i "Helvetet" och deras personliga utveckling, både som grupp och individer.


Om man läser alla sju böckerna i serien antar jag att man kan se det som en utvecklingsroman på sätt och vis, men det går utmärkt att bara läsa denna första del. Det är absolut en roman jag skulle rekommendera till någon i mer lämplig ålder, runt 14-15 år kanske. Det är målande bilder av krigets konsekvenser, utan att vara allt för detaljrik. Möjligen är boken något skönmålande, men samtidigt finns krigets fasor närvarande. Ett lagom avvägt sätt att skriva om krig, död och frihetskamp!


Jag kommer inte betygsätta boken eftersom det inte är min första tur med den, men jag skulle absolut kunna köpa den som present till någon yngre tonåring!

söndag 17 oktober 2010

Den Röda Anteckningsboken - Paul Auster


Efter mitt katastrofala försök att skriva en uppsats om en av Paul Austers romaner för några terminer sedan har jag inte vågat lyfta en enda roman av honom. Ändå har jag haft tre stycken stående olästa i hyllan hur länge som helst. Men sen snubblade jag över Den röda anteckningsboken, och kände att jo, den skulle nog gå att läsa utan att drabbas av akut dåligt samvete för att jag lagt ner min uppsats.

Den röda anteckningsboken är en mycket, mycket kort bok. På knappt 111 sidor samsas en mängd små berättelser eller historier av varierande längd. Ingen av dem är speciellt lång, en del så korta som två sidor, men alla har de sin charm.

Det här är alltså, om jag har förstått det hela rätt, historier som Auster själv upplevt eller hört talas om genom andra, och sedan antecknat. Mycket söta små historier allihop, utan vad som verkar vara någon inre ordning eller någon röd tråd, bortsett från att de ofta handlar om udda sammanträffanden. Boken är så kort och snabbläst att jag tror jag läste ut den på strax under en timme, men det var en timme då man oundvikligen satt och smålog för sig själv.

En absolut läsvärd… roman? Novellsamling? Anteckningsbok? Jag vet inte vad man kan kalla det, men läsvärt är det i alla fall. Och precis som det står på baksidan så är den ”perfekt för bussresan!”. Om man inte ska åka mer än en timma alltså. En av mina favorithistorier är den om hur Auster kom att bli författare av alla yrken som finns, och jag misstänker att jag många gånger kommer plocka fram den här lilla pärlan ur hyllan, bara för att bläddra lite i den eller läsa en av historierna.


Betyg: 8/10

lördag 16 oktober 2010

Dödskänd - Ben Elton

Jag hade aldrig ens hört namnet Ben Elton innan jag såg att flera stycken på Boktipset.se läste hans ”Dead Famous” någon gång i vintras. De som läste den verkade onekligen tycka att den var riktigt rolig, och svag som jag är för roliga romaner lade jag namnet på minnet. Sen poppade det upp igen en dag, när jag lämpligt nog råkade befinna mig i en bokaffär. Efter att ha letat en stund var jag tvungen att fråga en av personalen om boken ens fanns, och fick veta att den visserligen fanns, men på ett undanstuvat reasortiment i källaren… Fast kvinnan som hjälpte mig var ytterst serviceminded och gick faktiskt ner för att ta sig en titt, och voila, jag fick tag på boken jag ville ha till ett fördelaktigt pris, trots att den inte längre fanns att köpa.

Detta hade varit en ännu bättre inledning på inlägget om det sen visade sig att boken var fantastisk och värd denna ansträngning från kvinnans sida. Så är tyvärr inte fallet. Men nu går jag händelserna i förväg.

Dödskänd handlar om en realityserie i stil med Big Brother, med den lilla skillnaden att någon i huset blir mördad ett par veckor in i programmet. Som läsare får man dels följa (de överlevande) deltagarnas liv i huset, dels polisernas utredningsarbete, samt det arbete som sker ”bakom kulissen”, det vill säga i klipprummet. Vem är mördaren? Vem vinner tävlingen?

Boken är ytlig. Det är naturligtvis tanken eftersom den till största delen handlar om ett gäng med extremt fåfänga och exhibitionistiska kändiswannabes. Men det är inte det som är problemet. Problemet är att karaktärerna känns extremt tunna och otillgängliga. Det sker ett mord, och man orkar ändå inte engagera sig. Den hopplöst omoderne poliskommisarien skulle kunna bli en riktigt rolig karaktär, men utvecklas aldrig till den nivån. Karaktärerna i huset har egentligen alla möjligheter att skruvas till och formas till det extrema, just BigBrotherdeltagare känns ju väldigt tacksamma på den fronten, men inte ens det lyckas författaren med här.

Istället är det mordgåtan som gör att man tillslut läser klart romanen. Man vill liksom veta vem som är mördaren, trots att man inte bryr sig ett skvatt om vilket innerst inne. Det går faktiskt att jämföra med att bli beroende av en TV-serie som Big Brother, eller Idol för den delen. När Idolfinalen har varit och man vet vem som vunnit så bryr man sig inte längre, och man skulle än mindre kunna tänka sig att köpa en skiva av artisten som vann, men ändå har man suttit där vareviga fredagskväll och tittat. För man måste bara få veta hur det går.

Den enda egentliga behållningen av roman är den insikt man får över hur ett sånt här program fungerar. Bilderna från klipprummet, om hur olika personer vinklas och vinner mark i media eftersom klipparna väljer att visa dem på olika sätt. En människa med lite sunt förnuft vet egentligen allt detta, men det är ändå lite roligt att få ord på det hela.

För första gången på mycket länge har jag inte vikit ett enda hundöra i nederkanterna för att markera ett ovanligt fyndigt citat eller en ovanligt välskriven passage. Och för första gången på mycket länge känner jag bara en stor lättnad när jag slår ihop boken, en lättnad som säger ”skönt, nu kan jag få läsa nått bättre.”

Betyg: 3/10

fredag 15 oktober 2010

På "hållerpåmedhyllan"

Jag har ett beroende. Det är lika bra att jag erkänner det på en gång. Jag kan inte sluta köpa hem böcker! Som flitig bokbloggsläsare så har jag vid många tillfället övervägt att införa ett köp-stopp på böckerna, men jag vet att jag ändå skulle bryta det inom en vecka. Sen kommer jag på att ett bokberoende är både billigare och långt mer intellektuellt stimulerande än säg, ett kokainmissbruk. Så jag antar att det, ur missbrukssynvinkel, är ganska förlåtande.

Men ändå, ändå så har jag inte mindre än 43 olästa böcker i min ”olästahylla”. Av dessa 43 är en bok egentligen tre romaner (av Klas Östergren faktiskt. Dessutom har jag två andra romaner av honom att läsa, hur nu det har gått till...) samt en supertjock utgåva av Shakespeares samlade verk. Det är ju inte precis så att man lägger sig och läser alla Shakespeares verk på en gång, det skulle jag aldrig mäkta med. Som om inte detta vore nog beställde jag senast idag en ny bok från bokus. Jag skulle egentligen leta upp en poketbok åt min mamma (jag äger den själv, men på engelska), men snubblade naturligtvis över en roman jag själv ville ha när jag ändå höll på. Beroende.

För tillfället är jag inne i en läsig period, och som vanligt kan jag aldrig läsa en bok i taget. Istället ligger det 10 stycken böcker på ”hållerpåmedhyllan”. Dessa tio är:

Blonde – Joyce Carol Oates

Som jag påbörjat en gång förut men aldrig läste speciellt långt i. Jag tror att det är formatet som är problemet, det är helt enkelt en för stor roman. För tjock, för tung och för otymplig.

Blek låga - Vladimir Nabokov

The Boat – Nam Le

Som jag hittills tycker är helt fantastisk!

Sagor och berättelser – H.C. Andersen

Vari jag hittills läst Den lilla sjöjungfrun. En del andra sagor har jag läst förut, men planerar verkligen att läsa om! Min favorit är Den lilla flickan med svavelstickorna som är så fin så fin och så sorglig så sorglig.

Jakten mot nollpunkten – Carl Johan De Geer

Som jag hållt på med i en evighet. Jag vet inte varför jag inte bara läser ut den, men nånting kommer hela tiden emellan.

Dr Jekyll and Mr Hyde – R. L. Stevenson

En oemotståndlig klassiker, men ganska tung att läsa på orginalspråk eftersom många ord är ålderdomliga eller bara rakt av egendomliga.

Vänta, blinka – Gunnhild Øyehaug

Som jag nyss påbörjat, men som verkar ovanligt lovande för att vara en bok jag valt efter omslag… (Ja, jag gör sånt ibland. Dumma dumma mej!)

The curious incident of the dog in the night-time – Mark Haddon

Som hittills är helt lysande! Hittills en såndär bok man inte riktigt kan släppa taget om, vilket innebär att jag förmodligen kommer läsa klart den först av alla.

Samt två omläsningar

Imorgon när kriget kom – James Marsden

Som jag hittade i mammas bokhylla och mindes att jag älskade när jag var yngre. Kanske lite vanskligt att läsa om den, men jag kände ett visst sug när jag hittade den. Ännu har ingen katastrof inträffat.

Stockholmssägner – Danny Wattin

Som såhär i skenet av litteraturvetenskapen inte alls är lika rolig som jag ville minnas. Inte usel, men ändå. Fast en väldigt lagom bok att läsa när man ligger däckad av magsjuka, därav att den ligger halvläst på hyllan.


Oj, vilket toklångt inlägg det blev! Det var ju inte riktigt meningen. Men jag måste tillägga att jag sällan haft så många riktigt lovande böcker i min hållerpåmedhylla. Förhoppningsvis kommer det hålla igång min läslust, den har sviktat ett tag. I dagarna som kommer ska jag också
skriva lite om den senast utlästa boken, Den röda anteckningsboken av Paul Auster. Gissa om jag kommer ge den ett bra betyg?

På återseende!

tisdag 5 oktober 2010

En annorlunda bokshopping

Jag har fått en ganska rolig uppgift här hemma, nämligen ”projekt böcker”. Min mamma läser mängder med böcker och har så gjort hela sitt vuxna liv, vilket betyder att hon samlat på sig en ansenlig mängd litteratur. Jag skulle gissa på att det rör sig om 30 hyllmeter, minst. Men nu när alla barnen flyttat hemifrån (jag bor visserligen hemma för tillfället, men det ska inte bli allt för långvarit) vill mamma slå ut väggen som den gigantiska bokhyllan är byggd på, vilket har resulterat i en del logistiska problem. 30 meter böcker blir en del…

Den något radikala lösningen är att kasta alla böckerna. Mycket sorgligt, men sanningen är att 90% av böckerna är gamla deckare från bokklubbar som mamma varit med i under 70- och 80-talet. Jag ville först, i all min ambition och dessutom med en genuin kärlek till böcker, rädda dem genom att ge dem till fängelser, sjukhus och loppmarknader, men fick ge upp då ingen visade intresse. Nu ägnar jag istället tiden åt att packa undan och slänga pö om pö. Och ibland, ibland dyker det upp fina guldkorn i högarna! Dagens skörd är:

Hjalmar Bergman – Clownen Jac

Hjalmar Söderberg – Den allvarsamma leken

Alexandre Dumas – Greven av Montrecristo (En tråkig utgåva, men ändå)

J.C. Oates – Blonde (som jag börjat på en gång, men slutade igen)

Harry Martinsson – Nässlorna blomma (Ful utgåva från expressen eller liknande, men som minnesnotering fungerar den ju)

Maria Gripe – Skugg-gömman

George Orwell – 1984 (som jag också har läst, men inte äger)

Helt okej för det rimliga priset av några svettdroppar och anträngning!

måndag 27 september 2010

Klassiker

Jag gillar att läsa klassiker. Det finns flera anledningar till detta, till exempel lider jag av den något osunda inställningen att man ”ska ha läst” vissa böcker för att få kalla sig litteraturintresserad (vilket är superlöjligt egentligen, man kan ju inte hålla på och tvinga sig igenom ”fin” litteratur bara för sakens skull!). En annan anledning är att klassikerna som kommer i nyutgåvor ofta är så vackra att titta på!

Det kanske är lite motsägelsefullt i och för sig, att först hävda att man ska ha läst klassikerna eftersom de är ”god litteratur” och sen ta upp något så ytligt som omslagen, men ändå. De ÄR vackra! Fina Penguinutgåvor, Wordswoth Classics och liknande. Fantastiskt vackra framsidor och snyggt matchade i bokhyllan, det tilltalar mitt konstnärssinne. En förening mellan intressena på sätt och vis, konst och litteratur.

Dessa argument ger en förklaring till att jag idag, trots ett mentalt bokköpsstopp då jag har säkert 30 olästa böcker hemma, var tvungen (ja, tvungen!) att köpa just fyra klassiker. För den mycket utmärkta summan 117 riksdaler. För 117 riksdaler kom jag hem med 2166 sidor snygga, lockande och förhoppningsvis läsvärda klassiker, nämligen:

Jules Verne – The Mysterious Island
R. L. Stevenson – Dr Jekyll and Mr Hyde (with The Merry Men & Other Stories)

Charles Dickens – David Copperfield

James Joyce – Ulysses

Så nu ska de bara läsas också. Jag leker med tanken att utmana mig själv, något i stil med att varannan bok ska vara en klassiker, men vi får se hur det blir med den saken.

söndag 16 maj 2010

Så mycket böcker, så lite tid.

Herregud, jag lever och har hälsan. Har hundra bollar i luften, så det här blir ytterliggare ett sånt där "förlåtförlåt" inlägg, men vad ska man göra? Har nyss läst ut J.D Salingers Franny and Zooey - älskade den. Skriver nog om den snart, men hinner inte göra den rättvisa nu. Håller på med Stolthet och Fördom, som inte alls tilltalar mig än så länge. Och Pesten av Albert Camus. Och David Lodges The Picturegoers, som jag inte ens hunnit komma in i. Och Kunzelman och Kunzelmann som nog är den jag kommer läsa ut först fast jag hunnit minst. Än sålänge är jag mer än nöjd med Vallgren, så vi får väl se hur det slutar. Och så får man ju inte glömma Norweigan wood heller, fast den har jag lagt på hyllan för tillfället, vill kunna riktigt njuta av den under några lediga dagar istället. Som ni tydligt ser är jag en sådan som läser många böcker på en gång, och mest av allt vill jag bara kasta mig över någon helt ny, nu på en gång. Jag ska försöka hindra mig själv dock, för snart kommer jag förvänta mig att Mr. Darcy ska dyka upp i Kunzelmann...

torsdag 29 april 2010

Är kvar!

Jag är kvar. Jag lever. Jag har läst ett flertal böcker sedan Mannen som dog som en lax, men jag har bara inte riktigt ork att skriva någonting om dem för tillfället. Fick The time travelers Wife rekommenderad till mig igår, är i skrivande stund på väg till biblioteket för att låna! Spänd förväntan, personen som rekommenderade den brukar ha koll... Läser även Norwegian Wood, Stolthet och Fördom och läste ut Kallocain igår, så nog finns det matrial att skriva om alltid.

Men, såhär i förbifarten rekommenderas Mikael Niemis Svålhålet - en utmärkt novellsamling, eller roman, eller vad man nu ska kalla det hela. Verkligen en bok i min smak! Inte det mest fantastiska jag läst, men underhållande och o-svensk på prima svenskt vis!

fredag 16 april 2010

Mannen som dog som en lax


En minst sagt osympatisk gubbe som hittas brutalt mördad i tornedalen. En nollåtta-polis som spaningsledare. Ett mord på ett språk- och kulturarv. En kärlekshistoria, eller egentligen flera stycken på en gång. Släktfejder, meänkieli och fan och hans faster, dessutom med en svag, knappt skönjbar, underton av magi. Jodu, Mikael Niemi har minsann dragit i en hel del trådar i Mannen som dog som en lax.

Jag tänker inte ens försöka förklara handlingen mer utförligt än så, det här är en sammanfattning så god som någon. Jag har precis läst ut boken och är fortfarande i det där stadiet som ibland infinner sig efter en läst bok, när man sitter och bläddrar förstrött i den samtidigt som man undrar: Va?

Precis som i Populärmusik från Vittula finns Niemis språk där, humorn och träffande meningar som får en att skratta högt mitt i läsningen, som den här:

- Renar? sa hon frågande.
- Tornedalen, bekräftade han.
Han hade pratat finska, tänkte hon och försökte lägga på minnet. Renar heter Piru.

som är en förträfflig ordväxling och får mig att skratta av ren och skär igenkänningskomik. Det hade lika gärna kunnat vara jag som naivt trott att renar hette Piru på finska. Men det är någonting helt annat med den här romanen som inte går att sätta fingret på. Kanske beror det på genre-skiftet, det är ju ändå en deckare det rör sig om, typ. På sätt och vis, och samtidigt inte alls. Boken känns sammanhållen och lovande till en början, men snart får man känslan av att den spretar åt alldeles för många håll för att trådarna ska kunna knytas ihop. Någonstans i mitten av andra halvan upptäcker jag att jag känner mig stressad, för författarens skull. Hur ska du få ihop det här egentligen?

Han får visserligen ihop det hela på ett relativt snyggt sätt, men ändå känns det litegrann som om läsaren lämnas utanför. Jag brukar uppskatta romaner, och framförallt deckare, där inte alla korten läggs på bordet i det sista kapitlet, men i slutändan bli min uppfattning att Niemi inte ska syssla med deckarromaner. Mordet känns nästan en aning överflödigt, som en biroll eller en ursäkt för att samla karaktärerna i Tornedalen. Nej, lite av en besvikelse är det nog ändå, fast en besvikelse med ljusglimtar.

Värt att notera är sålunda, att meänkieli endast har fyra ord för snö, däremot femtioåtta ord för könsumgänge.

När det gäller skildrandet av Tornedalen, av Tornedalsfinskan, av människorna och egentligen hela den historiska aspekten är romanen väldigt intressant och bitvis helt lysande. Kill your darlings, Niemi, men skriv inte ner morden.

Betyg: 5/10

tisdag 13 april 2010

Lyckan är en sällsam fågel


I mitten står Charles, en medelålders man, arkitekt till yrket som sedan flera år lever tillsammans med en kvinna och hennes nu tonåriga dotter. Charles avgudar sin styvdotter, men när ett brev från det förflutna dyker upp ställs hans liv upp och ner.

Det låter ju som en minst sagt tafflig handling, som baksidetexten till en harlequinroman ungefär. Det är det inte riktigt. Jag älskade Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, och jag har tyckt mycket om hennes andra böcker, så att säga att mina förväntningar på den här romanen var höga är en ordentlig underdrift. Tyvärr måste jag meddela att jag är en aning besviken. Första halvan av boken känns alldeles för yvig, utan kontroll och helt hopplös. Jag får ingen som helst känsla för Charles, och jag drivs till vansinne av Gavaldas språkbruk, med alldeles för mycket punkt, punkt, punkt och babbel utan större poäng. Styckeindelningarna känns taffliga och jag är på vippen att lägga ner hela projektet.

Det är jag tacksam för att jag inte gjorde, så här med facit i hand. Gavalda hämtar sig, och återskapar lite av den fantastiska känsla som finns i Tillsammans är man mindre ensam, en varm och ombonad känsla som får mig att vilja flytta till Frankrike omedelbums. Plötsligt är romanen riktigt bra, en perfekt höstdagsroman, en vän att krypa upp i soffan med när det ösregnar och man känner sig less på hela världen.

Naturligtvis är den här romanen fullständigt förutsägbar. Naturligtvis kommer den aldrig att bli någon storslagen klassiker i litteraturkanon. Men ändå, någonstans, är jag beredd att förlåta Gavalda för den taffliga starten, och beredd att förlåta henne för de något outvecklade karaktärerna. (Ta karaktären Dadda, till exempel, som verkar vara en lysande romanfigur, men som aldrig riktigt ges nog med utrymme för att utvecklas.)

Jo, jag förlåter Gavalda, för den här gången, men nästa gång hon ger ut en roman kommer jag ha sänkt mina förväntningar ordentligt. Jag tänker däremot inte förlåta förlaget som skrivit en tämligen usel baksidetext…

Betyg: 5/10

fredag 9 april 2010

I Brokiga Blads vatten


Torgny Lindgrens novellsamling I Brokiga Blads vatten är min första bekantskap med Lindgren. Jag har varit nyfiken tidigare, och visste inte ens om att det var en novellsamling jag köpt förrän en bekant påpekade detta. Fast det är klart, någonstans känns en novellsamling som ett ypperligt sätt att bekanta sig med ett författarskap.

Det rör sig om tio kortare noveller som utspelar sig i olika miljöer. En del utspelar sig (som, om jag förstått det rätt, många andra av Lindgrens romaner) i Västerbottens inland. En av dem utspelar sig i ingenmanslandet mellan öst- och västtyskland. En tredje handlar om Lot och hans hustru. Spridda skurar alltså.

De noveller som berörde mig mest var dels den sista, varifrån också samlingens titel är hämtad. Novellen som handlar om Brokiga Blad, konstnären som bor på moster Lydias pensionat i Norsjö, och som får självaste prins Eugen som assistent för ett tag. Även novellen om Elis i Lillåberg är en novell som kommer finnas kvar i mina tankar ett tag, och den fungerar dessutom som en novell i en novell!

När jag väl kommer förbi det faktum att jag känner igen flera av bynamnen från Västerbotten (har en bekant som är därifrån) så öppnar sig den här novellsamlingen som en liten blomma. Det är ingenting magiskt med den, den drivs inte framåt av någon rafflande handling eller några extrema möten. Snarare är det en samling texter kring människoöden, varken mer eller mindre. Ödena i sig är annorlunda, minst sagt, men sällan eller aldrig eftersträvade. Det ligger någonting rofyllt över den här novellsamlingen, liksom en takt eller en rytm som faller sig naturlig, tack vare Lindgrens berättarkonst. Det kommer onekligen bli fler Torgny Lindgren-läsningar i det här hushållet! Här följer ett par av många vackra citat jag markerat ut under min läsning:

Hon var en tragisk människa, men hon visste det inte, därför kunde hon ofta unna sig att vara lycklig.

Jag har aldrig förstått, sade Rostfria Karlsson, vad det skulle tjäna till att livet hade en mening. Alltsammans skulle bara bli ännu mera arbetsamt.

Tiden räcker inte till för allt, sade Elis. Som exempelvis evigheten.


Betyg: 8/10