Vänta, blinka - Gunnhild Øyehaug

Vänta, blinka är en roman där ett flertal personers liv står i fokus. Dels litteraturstudenten Sigrid som, åtminstone jag, uppfattar som huvudpersonen. Sen har vi författaren Kåre, den unga regissören Linnea, performancekonstnären och den nyblivna mamman Trine, och sedan Viggo. Det är en röra av karaktärer och läsaren får korta inblickar i deras dagliga liv. Karaktärerna binds samman av lösa band, ibland så tunna att man nästan inte uppfattar dem, men de finns där.

Det är inte en roman som har någon tydlig linje, det är inte en roman som knyts till en specifik händelse och det är inte en roman där stora, världsförändrande saker sker. Men det är en roman om en samling människor, deras liv under en viss tidpunkt och möten som kommer att bli avgörande för dem.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka om den här boken. Den är absolut inte dålig och jag läste den med glädje. Men den är heller inte särdeles lysande, och förmodligen kommer jag inte påminnas om den allt för många gånger i fortsättningen. Karaktärerna är visserligen intressanta, men det känns hela tiden som om de är alldeles för många för att få nog med utrymme. Hade författaren å andra sidan valt att skriva ingående om de alla så hade boken blivit oläsbar. Nu är romanen inte speciellt lång, och kunde med fördel fått spänna över iallafall hundra sidor till för jag blir stressad under läsningen. Jag kan inte låta bli att vilja veta lite mer om figurerna, inte låta bli att önska att författaren gett dem en aning mer substans. För sanningen är att jag faktiskt gillar dem, allihop. Framförallt den litteraturstuderande Sigrid med alla sina tankar och sitt dåliga självförtroende, men det är nog mest för att jag ser en del av mig själv i henne.

Sigrid har lagt huvudet mot armen på skrivbordet och tänker. Hon måste bli annorlunda. [...] Hon måste sluta analysera och haka upp sig så mycket på saker att hon glömmer det andra som finns omkring henne, och hon måste dessutom sluta tro att andra är intresserade av samma saker som hon. För det är de inte! De är inte det, Paul de Man, säger hon och stryker ett finger över hans näsa. Paul de Man svarar naturligt nog inte, belgisk, och fotograferad, som han ju är.

Vänta, blinka har fått kommentaren "En perfekt roman för vår tid" av DN. Så står det iallafall på framsidan. Kanske menade DN att boken är perfekt för vår stressade tid, där man helst hugger tag i en roman som kan läsas på tåg och tunnelbana, utan att man tappar bort sig till nästa gång man plockar upp den. Eller så menade de att den är perfekt för vår tid där man inte riktigt tar sig tid att lära känna människor på djupet, utan nöjer sig med att svischa förbi dem lite snabbt och kanske lägga en rolig anekdot på minnet. I så fall har DN alldeles rätt. Men personligen tycker jag nog inte att det är någon perfekt roman, varken för mig eller för vår tid. Snarare är det en sommarläsning, någonting att läsa, roas av och sedan glömma bort igen.

Betyg: 6/10

Tillägg

Jag får ingen ordning på teckensnitten! Grr!

The curious incident about the dog in the night-time - Mark Haddon

En vän sa åt mig att jag borde läsa den här boken för flera månader sedan. Jag vet inte riktigt varför jag envisades med att skjuta upp det, men så snubblade jag som av en slump över den för några veckor sedan. Det är en lite annorlunda roman det här, skriven med ett stilgrepp som känns nästan löjligt enkelt, ändå nyskapande och intressant.

Bokens berättare är Christopher, en femtonårig pojke med aspergers, som hittar grannens hund död. Han påbörjar en undersökning mot sin pappas vilja för att få veta vem som dödade Wellington, en undersökning som får honom att tänja på det som tillhör hans ”normala” vardag.

Man behöver inte ha någon erfarenhet av asbergers för att kunna läsa den här boken, men jag tror att behållningen blir större om man i alla fall har ett hum om hur det brukar ta sig uttryck. Christopher är väldigt speciell, han kan inte äta mat som rört vid annan mat, kan inte gå på toaletter som främlingar har använt, han avskyr när människor rör vid honom och står inte ut med gula eller bruna saker. Inte heller har han rest längre än till sin skola och pratar helst inte med människor som han inte känner.

Eftersom det är Christopher som är berättaren så kommer allt detta fram som om det vore det mest naturliga i världen att inte kunna ta i någonting som är brunt. Christophers mamma är död, och hans pappa kämpar för att hålla uppe en fungerande vardag trots sin sons sjukdom. Just de svårigheter som pappan går igenom ligger liksom lite halvdolt mellan raderna i boken, och en eloge till Mark Haddon som så snyggt lyckats hålla sig till Christophers verklighet utan att för den saken skull ge avkall på bifigurernas kämpande.

Det här är en rörande bok, och en mycket rolig bok. Man läser den med stort nöje, för en del av Christophers regler känns i det närmast absurda. Sen sätter man nästan skrattet i halsen när man inser att det ligger väldigt nära verkligheten för de som lider av aspbergers. Man är rörd över pojkens kämpande för att få veta sanningen om sin väns död och man rörs i det närmaste till tårar över omgivningens ibland oförstående sätt att se på honom och hans sjukdom.

Ett absolut läsmåste, oavsett om man, som undertecknad, läst om mentala sjukdomar och avvikande beteenden i flera år, eller om man bara är genuint litteraturintresserad. Boken är välskriven, mycket snygg och ändå helt annorlunda än någonting jag läst innan. Jag är mycket, mycket imponerad, och om den andra Mark Haddon boken jag beställt håller samma mått är det nog en ny husgud i vardande.

I think I would make a very good astronaut.
To be a good astronaut you have to be intelligent and I’m intelligent. You also have to understand how machines work and I’m good at understanding how machines work. You also have to be someone who would like being on their own in a tiny spacecraft thousands and thousands of miles away from the surface of the earth and not panic or get claustrophobia or homesick or insane. And I really like little spaces, so long as there is no one else in them with me. Sometimes when I want to be on my own I get into the airing cupboard in the bathroom and slide in beside the boiler and pull the door closed behind me and sit there and think for hours and it makes me feel very calm.

Betyg: 9/10

Pocket i mitt hjärta

Uhff.
Egentligen skulle jag vilja skriva om Haddons The curious incident with the dog in the night-time, men huvudet är alldeles för trött för att kunna göra den rättvisa.

Istället kan jag ju skriva att jag inspirerats lite av Ord och Inga Visors Önskelisa och faktiskt börjat skriva ner alla de böcker jag någon gång tänkt att jag vill ha. Listan är löjligt kort än så länge, och finns inte alls publicerad här, men den kan ju alltid vara bra att kunna plocka fram, lagom till jul eller så.

I skenet av denna önskelista, som snart kommer växa sig tre mil lång, som anden i Alladin en gång sjöng, kommer jag på mig själv med en konstig sak. Jag, med allt mitt litteraturintresse, föredrar faktiskt pocket framför vanliga, inbundna böcker. Jag vet inte om det är smidigheten med formatet, men jag tycker inte alls om att läsa inbundna böcker. Det är lite synd, för de är oftast så mycket snyggare i hyllan! Dessutom finns det ju så många inbundna böcker som är tjusiga att titta på även när de ligger platt på ett bord bara. Och dessutom anses det ju fortfarande lite "skräpigt" med pocket. Man kan ju undra varför egentligen. Formatet som sådant måste ju bidra till att folk läser mer, man slipper ju släpa tegelstenar i väskan. Fast det är klart, när det kommer till fin- och fulkultur har den stora massan aldrig fått rätt!

Jag återkommer när skallen är klarare och orken större!

Vad gör alla vanliga människor?

Jag gjorde det igen! Jag skulle ju bara gå in och titta på akademibokhandeln en liten stund, medan jag väntade på mitt tåg. Kanske köpa en bok, men inte något mer. Det gick som det brukar gå, jag kom hem med sex nya böcker till samlingen.

Jenny Diski - Främling på tåg
Sara Stridsberg - Happy Sally
Helene Hanff - Brev till en bokhandel
och tre Fritiof Nilsson Piraten:
Flickan med bibelspråken
Småländsk tragedi
Vänner emellan

Jösses. Nåväl, jag ska ju faktiskt resa till Thailand om några veckor, så jag antar att en gedigen bokpackning kommer behövas.
Fast jag kan ändå inte låta bli att undra: vad gör alla människor som inte läser? Alla de timmar man spenderar med att vänta på tåg, eller åka tåg. Vad gör dessa människor när de gått och lagt sig? Somnar de bara? Vad gör alla de människor som inte känner ett behov att alltid, alltid, alltid ha en bok inom armlängds avstånd? Vad gör alla de vanliga, icke boktokiga människorna hela dagarna? Svara på den om du kan, Fredrik Lindström.

Imorgon när kriget kom - James Marsden

Läsglädjen går frammåt! Jag har avslutat Imorgon när kriget kom och tycker fortfarande att det är en riktigt bra bok. Jag älskade den när jag var yngre, och jag vill minnas att jag läste fler ur serien. Det tror jag inte att jag kommer göra den här gången, men som ungdomsroman betraktat är den välskriven och spännande.

En kort sammanfattning för de som inte läst den: Sju vänner åker ut och campar i Australiens vildmark över en helg. När de kommer tillbaka till staden de bor i har det ofattbara inträffat; de har blivit invaderade. Man får följa de sju vännernas kamp, deras liv i "Helvetet" och deras personliga utveckling, både som grupp och individer.

Om man läser alla sju böckerna i serien antar jag att man kan se det som en utvecklingsroman på sätt och vis, men det går utmärkt att bara läsa denna första del. Det är absolut en roman jag skulle rekommendera till någon i mer lämplig ålder, runt 14-15 år kanske. Det är målande bilder av krigets konsekvenser, utan att vara allt för detaljrik. Möjligen är boken något skönmålande, men samtidigt finns krigets fasor närvarande. Ett lagom avvägt sätt att skriva om krig, död och frihetskamp!

Jag kommer inte betygsätta boken eftersom det inte är min första tur med den, men jag skulle absolut kunna köpa den som present till någon yngre tonåring!

Den Röda Anteckningsboken - Paul Auster

Efter mitt katastrofala försök att skriva en uppsats om en av Paul Austers romaner för några terminer sedan har jag inte vågat lyfta en enda roman av honom. Ändå har jag haft tre stycken stående olästa i hyllan hur länge som helst. Men sen snubblade jag över Den röda anteckningsboken, och kände att jo, den skulle nog gå att läsa utan att drabbas av akut dåligt samvete för att jag lagt ner min uppsats.

Den röda anteckningsboken är en mycket, mycket kort bok. På knappt 111 sidor samsas en mängd små berättelser eller historier av varierande längd. Ingen av dem är speciellt lång, en del så korta som två sidor, men alla har de sin charm.

Det här är alltså, om jag har förstått det hela rätt, historier som Auster själv upplevt eller hört talas om genom andra, och sedan antecknat. Mycket söta små historier allihop, utan vad som verkar vara någon inre ordning eller någon röd tråd, bortsett från att de ofta handlar om udda sammanträffanden. Boken är så kort och snabbläst att jag tror jag läste ut den på strax under en timme, men det var en timme då man oundvikligen satt och smålog för sig själv.

En absolut läsvärd… roman? Novellsamling? Anteckningsbok? Jag vet inte vad man kan kalla det, men läsvärt är det i alla fall. Och precis som det står på baksidan så är den ”perfekt för bussresan!”. Om man inte ska åka mer än en timma alltså. En av mina favorithistorier är den om hur Auster kom att bli författare av alla yrken som finns, och jag misstänker att jag många gånger kommer plocka fram den här lilla pärlan ur hyllan, bara för att bläddra lite i den eller läsa en av historierna.

Betyg: 8/10

Dödskänd - Ben Elton

Jag hade aldrig ens hört namnet Ben Elton innan jag såg att flera stycken på Boktipset.se läste hans ”Dead Famous” någon gång i vintras. De som läste den verkade onekligen tycka att den var riktigt rolig, och svag som jag är för roliga romaner lade jag namnet på minnet. Sen poppade det upp igen en dag, när jag lämpligt nog råkade befinna mig i en bokaffär. Efter att ha letat en stund var jag tvungen att fråga en av personalen om boken ens fanns, och fick veta att den visserligen fanns, men på ett undanstuvat reasortiment i källaren… Fast kvinnan som hjälpte mig var ytterst serviceminded och gick faktiskt ner för att ta sig en titt, och voila, jag fick tag på boken jag ville ha till ett fördelaktigt pris, trots att den inte längre fanns att köpa.

Detta hade varit en ännu bättre inledning på inlägget om det sen visade sig att boken var fantastisk och värd denna ansträngning från kvinnans sida. Så är tyvärr inte fallet. Men nu går jag händelserna i förväg.

Dödskänd handlar om en realityserie i stil med Big Brother, med den lilla skillnaden att någon i huset blir mördad ett par veckor in i programmet. Som läsare får man dels följa (de överlevande) deltagarnas liv i huset, dels polisernas utredningsarbete, samt det arbete som sker ”bakom kulissen”, det vill säga i klipprummet. Vem är mördaren? Vem vinner tävlingen?

Boken är ytlig. Det är naturligtvis tanken eftersom den till största delen handlar om ett gäng med extremt fåfänga och exhibitionistiska kändiswannabes. Men det är inte det som är problemet. Problemet är att karaktärerna känns extremt tunna och otillgängliga. Det sker ett mord, och man orkar ändå inte engagera sig. Den hopplöst omoderne poliskommisarien skulle kunna bli en riktigt rolig karaktär, men utvecklas aldrig till den nivån. Karaktärerna i huset har egentligen alla möjligheter att skruvas till och formas till det extrema, just BigBrotherdeltagare känns ju väldigt tacksamma på den fronten, men inte ens det lyckas författaren med här.

Istället är det mordgåtan som gör att man tillslut läser klart romanen. Man vill liksom veta vem som är mördaren, trots att man inte bryr sig ett skvatt om vilket innerst inne. Det går faktiskt att jämföra med att bli beroende av en TV-serie som Big Brother, eller Idol för den delen. När Idolfinalen har varit och man vet vem som vunnit så bryr man sig inte längre, och man skulle än mindre kunna tänka sig att köpa en skiva av artisten som vann, men ändå har man suttit där vareviga fredagskväll och tittat. För man måste bara få veta hur det går.

Den enda egentliga behållningen av roman är den insikt man får över hur ett sånt här program fungerar. Bilderna från klipprummet, om hur olika personer vinklas och vinner mark i media eftersom klipparna väljer att visa dem på olika sätt. En människa med lite sunt förnuft vet egentligen allt detta, men det är ändå lite roligt att få ord på det hela.

För första gången på mycket länge har jag inte vikit ett enda hundöra i nederkanterna för att markera ett ovanligt fyndigt citat eller en ovanligt välskriven passage. Och för första gången på mycket länge känner jag bara en stor lättnad när jag slår ihop boken, en lättnad som säger ”skönt, nu kan jag få läsa nått bättre.”

Betyg: 3/10

På "hållerpåmedhyllan"

Jag har ett beroende. Det är lika bra att jag erkänner det på en gång. Jag kan inte sluta köpa hem böcker! Som flitig bokbloggsläsare så har jag vid många tillfället övervägt att införa ett köp-stopp på böckerna, men jag vet att jag ändå skulle bryta det inom en vecka. Sen kommer jag på att ett bokberoende är både billigare och långt mer intellektuellt stimulerande än säg, ett kokainmissbruk. Så jag antar att det, ur missbrukssynvinkel, är ganska förlåtande.

Men ändå, ändå så har jag inte mindre än 43 olästa böcker i min ”olästahylla”. Av dessa 43 är en bok egentligen tre romaner (av Klas Östergren faktiskt. Dessutom har jag två andra romaner av honom att läsa, hur nu det har gått till...) samt en supertjock utgåva av Shakespeares samlade verk. Det är ju inte precis så att man lägger sig och läser alla Shakespeares verk på en gång, det skulle jag aldrig mäkta med. Som om inte detta vore nog beställde jag senast idag en ny bok från bokus. Jag skulle egentligen leta upp en poketbok åt min mamma (jag äger den själv, men på engelska), men snubblade naturligtvis över en roman jag själv ville ha när jag ändå höll på. Beroende.

För tillfället är jag inne i en läsig period, och som vanligt kan jag aldrig läsa en bok i taget. Istället ligger det 10 stycken böcker på ”hållerpåmedhyllan”. Dessa tio är:

Blonde – Joyce Carol Oates

Som jag påbörjat en gång förut men aldrig läste speciellt långt i. Jag tror att det är formatet som är problemet, det är helt enkelt en för stor roman. För tjock, för tung och för otymplig.

Blek låga - Vladimir Nabokov

The Boat – Nam Le

Som jag hittills tycker är helt fantastisk!

Sagor och berättelser – H.C. Andersen

Vari jag hittills läst Den lilla sjöjungfrun. En del andra sagor har jag läst förut, men planerar verkligen att läsa om! Min favorit är Den lilla flickan med svavelstickorna som är så fin så fin och så sorglig så sorglig.

Jakten mot nollpunkten – Carl Johan De Geer

Som jag hållt på med i en evighet. Jag vet inte varför jag inte bara läser ut den, men nånting kommer hela tiden emellan.

Dr Jekyll and Mr Hyde – R. L. Stevenson

En oemotståndlig klassiker, men ganska tung att läsa på orginalspråk eftersom många ord är ålderdomliga eller bara rakt av egendomliga.

Vänta, blinka – Gunnhild Øyehaug

Som jag nyss påbörjat, men som verkar ovanligt lovande för att vara en bok jag valt efter omslag… (Ja, jag gör sånt ibland. Dumma dumma mej!)

The curious incident of the dog in the night-time – Mark Haddon

Som hittills är helt lysande! Hittills en såndär bok man inte riktigt kan släppa taget om, vilket innebär att jag förmodligen kommer läsa klart den först av alla.

Samt två omläsningar

Imorgon när kriget kom – James Marsden

Som jag hittade i mammas bokhylla och mindes att jag älskade när jag var yngre. Kanske lite vanskligt att läsa om den, men jag kände ett visst sug när jag hittade den. Ännu har ingen katastrof inträffat.

Stockholmssägner – Danny Wattin

Som såhär i skenet av litteraturvetenskapen inte alls är lika rolig som jag ville minnas. Inte usel, men ändå. Fast en väldigt lagom bok att läsa när man ligger däckad av magsjuka, därav att den ligger halvläst på hyllan.

Oj, vilket toklångt inlägg det blev! Det var ju inte riktigt meningen. Men jag måste tillägga att jag sällan haft så många riktigt lovande böcker i min hållerpåmedhylla. Förhoppningsvis kommer det hålla igång min läslust, den har sviktat ett tag. I dagarna som kommer ska jag också skriva lite om den senast utlästa boken, Den röda anteckningsboken av Paul Auster. Gissa om jag kommer ge den ett bra betyg?

På återseende!

En annorlunda bokshopping

Jag har fått en ganska rolig uppgift här hemma, nämligen ”projekt böcker”. Min mamma läser mängder med böcker och har så gjort hela sitt vuxna liv, vilket betyder att hon samlat på sig en ansenlig mängd litteratur. Jag skulle gissa på att det rör sig om 30 hyllmeter, minst. Men nu när alla barnen flyttat hemifrån (jag bor visserligen hemma för tillfället, men det ska inte bli allt för långvarit) vill mamma slå ut väggen som den gigantiska bokhyllan är byggd på, vilket har resulterat i en del logistiska problem. 30 meter böcker blir en del…

Den något radikala lösningen är att kasta alla böckerna. Mycket sorgligt, men sanningen är att 90% av böckerna är gamla deckare från bokklubbar som mamma varit med i under 70- och 80-talet. Jag ville först, i all min ambition och dessutom med en genuin kärlek till böcker, rädda dem genom att ge dem till fängelser, sjukhus och loppmarknader, men fick ge upp då ingen visade intresse. Nu ägnar jag istället tiden åt att packa undan och slänga pö om pö. Och ibland, ibland dyker det upp fina guldkorn i högarna! Dagens skörd är:

Hjalmar Bergman – Clownen Jac

Hjalmar Söderberg – Den allvarsamma leken

Alexandre Dumas – Greven av Montrecristo (En tråkig utgåva, men ändå)

J.C. Oates – Blonde (som jag börjat på en gång, men slutade igen)

Harry Martinsson – Nässlorna blomma (Ful utgåva från expressen eller liknande, men som minnesnotering fungerar den ju)

Maria Gripe – Skugg-gömman

George Orwell – 1984 (som jag också har läst, men inte äger)

Helt okej för det rimliga priset av några svettdroppar och anträngning!