Är kvar!

Jag är kvar. Jag lever. Jag har läst ett flertal böcker sedan Mannen som dog som en lax, men jag har bara inte riktigt ork att skriva någonting om dem för tillfället. Fick The time travelers Wife rekommenderad till mig igår, är i skrivande stund på väg till biblioteket för att låna! Spänd förväntan, personen som rekommenderade den brukar ha koll... Läser även Norwegian Wood, Stolthet och Fördom och läste ut Kallocain igår, så nog finns det matrial att skriva om alltid.

Men, såhär i förbifarten rekommenderas Mikael Niemis Svålhålet - en utmärkt novellsamling, eller roman, eller vad man nu ska kalla det hela. Verkligen en bok i min smak! Inte det mest fantastiska jag läst, men underhållande och o-svensk på prima svenskt vis!

Mannen som dog som en lax

En minst sagt osympatisk gubbe som hittas brutalt mördad i tornedalen. En nollåtta-polis som spaningsledare. Ett mord på ett språk- och kulturarv. En kärlekshistoria, eller egentligen flera stycken på en gång. Släktfejder, meänkieli och fan och hans faster, dessutom med en svag, knappt skönjbar, underton av magi. Jodu, Mikael Niemi har minsann dragit i en hel del trådar i Mannen som dog som en lax.

Jag tänker inte ens försöka förklara handlingen mer utförligt än så, det här är en sammanfattning så god som någon. Jag har precis läst ut boken och är fortfarande i det där stadiet som ibland infinner sig efter en läst bok, när man sitter och bläddrar förstrött i den samtidigt som man undrar: Va?

Precis som i Populärmusik från Vittula finns Niemis språk där, humorn och träffande meningar som får en att skratta högt mitt i läsningen, som den här:

- Renar? sa hon frågande.
- Tornedalen, bekräftade han.
Han hade pratat finska, tänkte hon och försökte lägga på minnet. Renar heter Piru.

som är en förträfflig ordväxling och får mig att skratta av ren och skär igenkänningskomik. Det hade lika gärna kunnat vara jag som naivt trott att renar hette Piru på finska. Men det är någonting helt annat med den här romanen som inte går att sätta fingret på. Kanske beror det på genre-skiftet, det är ju ändå en deckare det rör sig om, typ. På sätt och vis, och samtidigt inte alls. Boken känns sammanhållen och lovande till en början, men snart får man känslan av att den spretar åt alldeles för många håll för att trådarna ska kunna knytas ihop. Någonstans i mitten av andra halvan upptäcker jag att jag känner mig stressad, för författarens skull. Hur ska du få ihop det här egentligen?

Han får visserligen ihop det hela på ett relativt snyggt sätt, men ändå känns det litegrann som om läsaren lämnas utanför. Jag brukar uppskatta romaner, och framförallt deckare, där inte alla korten läggs på bordet i det sista kapitlet, men i slutändan bli min uppfattning att Niemi inte ska syssla med deckarromaner. Mordet känns nästan en aning överflödigt, som en biroll eller en ursäkt för att samla karaktärerna i Tornedalen. Nej, lite av en besvikelse är det nog ändå, fast en besvikelse med ljusglimtar.

Värt att notera är sålunda, att meänkieli endast har fyra ord för snö, däremot femtioåtta ord för könsumgänge.

När det gäller skildrandet av Tornedalen, av Tornedalsfinskan, av människorna och egentligen hela den historiska aspekten är romanen väldigt intressant och bitvis helt lysande. Kill your darlings, Niemi, men skriv inte ner morden.

Betyg: 5/10

Lyckan är en sällsam fågel

I mitten står Charles, en medelålders man, arkitekt till yrket som sedan flera år lever tillsammans med en kvinna och hennes nu tonåriga dotter. Charles avgudar sin styvdotter, men när ett brev från det förflutna dyker upp ställs hans liv upp och ner.

Det låter ju som en minst sagt tafflig handling, som baksidetexten till en harlequinroman ungefär. Det är det inte riktigt. Jag älskade Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, och jag har tyckt mycket om hennes andra böcker, så att säga att mina förväntningar på den här romanen var höga är en ordentlig underdrift. Tyvärr måste jag meddela att jag är en aning besviken. Första halvan av boken känns alldeles för yvig, utan kontroll och helt hopplös. Jag får ingen som helst känsla för Charles, och jag drivs till vansinne av Gavaldas språkbruk, med alldeles för mycket punkt, punkt, punkt och babbel utan större poäng. Styckeindelningarna känns taffliga och jag är på vippen att lägga ner hela projektet.

Det är jag tacksam för att jag inte gjorde, så här med facit i hand. Gavalda hämtar sig, och återskapar lite av den fantastiska känsla som finns i Tillsammans är man mindre ensam, en varm och ombonad känsla som får mig att vilja flytta till Frankrike omedelbums. Plötsligt är romanen riktigt bra, en perfekt höstdagsroman, en vän att krypa upp i soffan med när det ösregnar och man känner sig less på hela världen.

Naturligtvis är den här romanen fullständigt förutsägbar. Naturligtvis kommer den aldrig att bli någon storslagen klassiker i litteraturkanon. Men ändå, någonstans, är jag beredd att förlåta Gavalda för den taffliga starten, och beredd att förlåta henne för de något outvecklade karaktärerna. (Ta karaktären Dadda, till exempel, som verkar vara en lysande romanfigur, men som aldrig riktigt ges nog med utrymme för att utvecklas.)

Jo, jag förlåter Gavalda, för den här gången, men nästa gång hon ger ut en roman kommer jag ha sänkt mina förväntningar ordentligt. Jag tänker däremot inte förlåta förlaget som skrivit en tämligen usel baksidetext…

Betyg: 5/10

I Brokiga Blads vatten

Torgny Lindgrens novellsamling I Brokiga Blads vatten är min första bekantskap med Lindgren. Jag har varit nyfiken tidigare, och visste inte ens om att det var en novellsamling jag köpt förrän en bekant påpekade detta. Fast det är klart, någonstans känns en novellsamling som ett ypperligt sätt att bekanta sig med ett författarskap.

Det rör sig om tio kortare noveller som utspelar sig i olika miljöer. En del utspelar sig (som, om jag förstått det rätt, många andra av Lindgrens romaner) i Västerbottens inland. En av dem utspelar sig i ingenmanslandet mellan öst- och västtyskland. En tredje handlar om Lot och hans hustru. Spridda skurar alltså.

De noveller som berörde mig mest var dels den sista, varifrån också samlingens titel är hämtad. Novellen som handlar om Brokiga Blad, konstnären som bor på moster Lydias pensionat i Norsjö, och som får självaste prins Eugen som assistent för ett tag. Även novellen om Elis i Lillåberg är en novell som kommer finnas kvar i mina tankar ett tag, och den fungerar dessutom som en novell i en novell!

När jag väl kommer förbi det faktum att jag känner igen flera av bynamnen från Västerbotten (har en bekant som är därifrån) så öppnar sig den här novellsamlingen som en liten blomma. Det är ingenting magiskt med den, den drivs inte framåt av någon rafflande handling eller några extrema möten. Snarare är det en samling texter kring människoöden, varken mer eller mindre. Ödena i sig är annorlunda, minst sagt, men sällan eller aldrig eftersträvade. Det ligger någonting rofyllt över den här novellsamlingen, liksom en takt eller en rytm som faller sig naturlig, tack vare Lindgrens berättarkonst. Det kommer onekligen bli fler Torgny Lindgren-läsningar i det här hushållet! Här följer ett par av många vackra citat jag markerat ut under min läsning:

Hon var en tragisk människa, men hon visste det inte, därför kunde hon ofta unna sig att vara lycklig.

Jag har aldrig förstått, sade Rostfria Karlsson, vad det skulle tjäna till att livet hade en mening. Alltsammans skulle bara bli ännu mera arbetsamt.

Tiden räcker inte till för allt, sade Elis. Som exempelvis evigheten.


Betyg: 8/10

Babel babbel

Mitt i det senaste Babel-avsnittet är jag tvungen att pausa och ge tid för eftertanke. Om inte fröken Viktoria varit född i kungafamiljen, hade hon varit för eller emot monarki då?

Personligen ger jag inte ett ruttet lingon för kungafamiljen, tycker snarare att det är förlegat och väldigt märkligt att det moderna landet Sverige, med allt sitt skryt om jämställdhet och socialism, fortfarande har ett kungahus. Och jag blir väldigt nyfiken på Göran Häggs lösning, om att få välja kung och drottning. Man får förespråka PR-grejen till död-dagar om man så vill, men jag hade långt hellre sett att svenska folket själva fått välja vem eller vilka som ska representera landet. Och att unge herr Daniel skulle vara en av folket? Men hallå, vem tror de att de lurar? Och förmodligen skulle jag råka dua såväl Madde som Vickan, om jag nu nångång stötte på dem av en slump. Och vilka är dessa 80% som är för monarkin? I min bekantskapskrets rör det sig snarare om 10%. Väldigt märkligt detta. Själv kommer jag bojkotta allt som heter kungabröllop i sommar, och ägna min tid åt att läsa istället.

Vad tror ni, skulle hon förespråka monarkin?

Bokigt värre

Är inne i en läsperiod nu, har slukat tre romaner på mindre än en vecka. Att jag ens hinner förvånar mig själv, men på något sätt har jag fått det att gå ihop. Fler åsikter och fina citat kommer när jag kan slita mig från läsningen länge nog för att faktiskt skriva någonting.

Reflekterade nyss, när jag satt och tittade lite på min favoritsida (kolla, en länk! Yay!), över att jag minsann bara äger en endaste bok med grön rygg. Det är ju en märkvärdig liten tanke, men jag älskar ju grönt! Finns det några riktigt bra böcker med grön rygg därute i världen, som jag kan hålla span efter? I mitt huvud har jag redan hunnit starta detta nya inredning/litteraturprojekt nämligen...

Nåväl, åter till Torgny Lindgren. På återseende!

Ursäkta, men din själ dog nyss

Jag kommer bara helt kort sammanfatta handlingen här, har aldrig varit något fan av överdrivet mycket handlingsbeskrivande. Det hela utspelar sig i en mörk framtid, där över- och medelklass inte längre föder sina egna barn. Istället är det underklassens jobb, att bära fram de genmanipulerade barnen. Barn som formstöps, som får alla möjliga tillägg (som inbyggd familjelycka, för att ge ett exempel. Eller sångfågels-tillägg, för att ge ett annat.) och skönhetsidealen är inte längre ouppnåeliga. Mitt i allt detta finns Benjamin Bonkenstein, till hälften Einstein, och hans märkliga vänner. Och så Julia, den förfinade och genetiskt överlägsna tjej som Benjamin förälskar sig i.

Det här är en framtidsdystopi. Mörk, skrämmande och förfärlig. Och extremt rolig. Jag är ju som bekant ett fan av Wattin sedan tidigare, så det kan ju hända att jag inte är helt objektiv när det kommer till den här romanen. Det som tilltalar mig är Wattins fantasi, och hans humor. Romanen är bitsk och satirisk, det går alltid hem hos mig. Jag har inte själv några åsikter om genmanipulation, är inte tillräckligt insatt för att kunna ta ställning i frågan, men naturligvis förstår jag vilka förödande konsekvenser som det skulle kunna få, och även om jag oftast fnissar åt de många roliga passagerna i den här romanen så lyser allvaret fortfarande igenom på sina ställen. Man sitter där, med skrattet i halsen och blir alldeles mörkrädd, för att i nästa sekund fnittra igen.

Det är en märklig roman det här, inte lik något jag läst tidigare. Kanske för att jag inte brukar läsa framtidsromaner, eller för att Wattin är mer än lovligt galen. Oavsett vilket så kommer jag minnas den, länge. Fast det är klart, det finns saker som är mindre bra också. Karaktärerna, i synnerhet bikaraktärerna, kan kännas onödigt platta och intetsägande. Dessutom känns det som slutet hastas igenom, liksom för att knyta ihop det hela utan att knyta det ordentligt. Mjo, det är en svår nöt att knäcka den här, väldigt svår att betygssätta. Ett högt betyg för fantasi, humor och bakgrundsforskning. Ett lägre betyg för personbeskrivningarna. En sexa känns för lågt, jag skulle själv dra mig för att läsa en bok som fått 6/10. Det får bli en sjua, helt enkelt.

Den populära nattklubben var belägen i en av de gamla stenbyggnader där sektliknande grupper under tidigare historiska epoker hade samlats för att genomföra hedniska riter. Det hade varit en underlig tid, det var alla historiker överens om. Arkeologernas fynd hade visat att man spikat upp människor på kors, underkastat sig ledare man inte visste fanns och levt eländiga liv i hopp om att allting skulle bli så mycket bättre när man dog.


Benjamin sov och Julia tittade upp i taket och funderade på män och deras underliga beteenden som förenade dem alla. […] Att dom först investerade så oerhört mycket energi i att få fortplanta sig – byggde hus, komponerade symfonier och till och med skrev böcker – och sedan bara la sig ned och snarkade.

Betyg: 7/10