Det är dags nu. Eftersom jag redan presenterat mina absoluta husgudar är det nog lika bra att jag tar upp de författare som jag absolut inte läser. Eller, kanske snarare den typ av böcker jag absolut inte läser.
Jag är inte en person som håller mig till en genre, det slinker ner en hel massa olika. Klassiker läser jag gärna. Deckare slinker ner en eller två gånger om året, men är inte en genre jag avgudar. En och annan chic-lit får jag också bekänna att jag läst, ibland behöver jag en bok som säger sig själv på fyndiga sätt, som inte kräver någon direkt ansträngning (dessutom tycker jag ofta att relationstrasslet i chic-lit romanerna är ganska träffande, igenkänningskomik tror jag det kallas). Jag har en viss förkärlek till snabba, träffsäkra romaner, helst med mycket humor. Gärna litteraturreferenser, Zadie Smith är en fena på dem.
Men det finns sådant jag undviker. Som Stieg Larsson-serien, tillexempel. Jag har inte läst någon av böckerna (och har mycket effektivt duckat filmerna), så jag kan inte yttra mig i frågan. Inte heller har jag läst, eller tänker någonsin läsa Twilight-triologin (även om jag inte lika effektivt lyckats ducka de filmerna…). Jag säger inte att dessa romaner är dåliga, det vore ju ett absurt yttrande eftersom jag inte läst dem, jag säger bara att jag inte tänker läsa dem. Inte dem, och någon roman av Liza Marklund. Okej, erkännes, jag läste Gömda när jag var yngre, men utöver det då.
Hela den här inställningen beror på att böckerna är just så populära som de är. Jag har ingenting emot populärlitteratur som sådan, men jag blir lite kärringen mot strömmen när böcker når en så hysterisk popularitet. Obstinat, kanske man kan kalla det. I min mening finns det så många fantastiska författarskap som sällan uppmärksammas, och det finns så många fantastiska romaner som aldrig når några topplistor och därmed aldrig blir lästa av ”vanligt folk” (hej, jag genrealiserar precis hur mycket jag vill, det är min blogg!). Etablerade toppliste-författare vinner över många med bara sitt namn, och det retar mig lite. Svårt att förklara utan att låta dryg och uppblåst, så jag hoppas ni förstår vad jag menar här.
Sen är jag lite av en hycklare också, det kommer ni märka. Jag läser mängder av romaner från topplistorna, och jag köper ofta romaner som skrivits av författare som jag tidigare uppskattat, just på grund av författarnamnet. Jag är inte bättre än någon annan, alls. Ändå kommer jag kategoriskt vägra att läsa Larsson, Marklund och Meyer. Och Coelho. Efter den fullständiga besvikelsen med Alkemisten – aldrig mer. Men jag kan i alla fall erkänna att jag är en hycklare, det är alltid nått!
måndag 29 mars 2010
Nya inlägg - snart i en framtid nära dig.
Tjoho! Satt nyss och skrev ett inlägg om hur jag inte kunde begripa vart man ändrade kommentarsfunktionen så att det gick att kommentera med namn/webbadress, bara för att i slutet av inlägget se den lilla fliken med "kommentarsgranskning". Så nu fungerar det också, duktiga jag! (mina datorkunskaper är bara marginellt bättre än min fars, som om han hade fått fortfarande hade skrivit jobbets fakturor på skrivmaskin...)
Nåja, hur som helst så kommer det nya inlägg inom en snar framtid, förhoppningsvis. Jag har massor med kul ideér om vad man kan ha i en bokblogg, men tyvärr inte riktigt tid att skriva. Kanske kommer jag till och med spejsa till nästa inlägg med länkar till höger och vänster, förutsatt att jag utmanar mitt öde och listar ut hur man gör sånt, ni vet, superavancerat hacker-stuff. Tills dess fortsätter jag slaviskt följa bokbloggar och recensioner. Och plugga, lite sådär på sidan av.
Nåja, hur som helst så kommer det nya inlägg inom en snar framtid, förhoppningsvis. Jag har massor med kul ideér om vad man kan ha i en bokblogg, men tyvärr inte riktigt tid att skriva. Kanske kommer jag till och med spejsa till nästa inlägg med länkar till höger och vänster, förutsatt att jag utmanar mitt öde och listar ut hur man gör sånt, ni vet, superavancerat hacker-stuff. Tills dess fortsätter jag slaviskt följa bokbloggar och recensioner. Och plugga, lite sådär på sidan av.
söndag 21 mars 2010
Okända djur
Pontus Lundkvists Okända djur är en såndär roman som jag bara råkat snubbla över helt apropå. Så vitt jag minns hade jag aldrig ens hört talas om den när jag stod där med 3 pocketböcker i handen och försökte finna en fjärde eftersom det var bokhandelns erbjudande – köp 4, betala för 3. Jag tror inte ens att jag läste på baksidan, jag gick snarare helt på känsla och på någonting så förbjudet som framsidan.
Tur det, för baksidetexten säger inte speciellt mycket om boken i det här fallet. Det rör sig om en samling texter, ”omarbetade dagboksanteckningar, blogginlägg, tidningsartiklar, brev och lite annat” som Pontus skrivit mellan 2003 och 2008, och är således inte en roman i den sedvanliga bemärkelsen. Inte heller följer den någon mall, eller innehåller någon direkt handling för den sakens skull. Inte som jag ser det i alla fall. Det finns en röd tråd, ett utanförskap eller en kamp mot allt och ingenting, men det som tilltalar mig mest är de små snilleblixtarna som står nedtecknade i den här 322 sidor långa pocketversionen.
Jag har en gång skrivit en kortare uppgift för Litteraturvetenskapen om fragmentestetiken. Om man tar bort allt annat som står i den här och bara behåller de där snilleblixtarna så är det precis vad det rör sig om. Och det är vulgärt, det är ärligt, det är snudd på okultiverat, men alldeles alldeles lysande! Det går inte, eller snarare - jag vill inte, gå in på innehållet mer än så, men jag tänker i alla fall bjuda på några citat:
Behovet av en själsfrände eller flickvän eller nån sån skit känns mig helt främmande. Det funkar precis lika bra med ytlig samvaro med femtio olika idioter som intim samvaro med en idiot.
Varför förbehållslöst tillönska någon en riktigt trevlig jul om dennes uppfattning om en sådan endast kan besannas genom att han får sy ett par tofflor av sin nyfödda son och en tyrolerhatt av sin frus fitta?
Nåja, det är de smakprov ni får. Som jag sa, det är vulgärt, men någonstans finner jag det väldigt uppfriskande. Kanske för att jag länge varit så insnöad på klassiker och ”fin”-litteratur. Absolut läsvärt, och en rätt så hög skrattfaktor när man läser med rätt sorts glasögon.
Betyg: 8/10
Tur det, för baksidetexten säger inte speciellt mycket om boken i det här fallet. Det rör sig om en samling texter, ”omarbetade dagboksanteckningar, blogginlägg, tidningsartiklar, brev och lite annat” som Pontus skrivit mellan 2003 och 2008, och är således inte en roman i den sedvanliga bemärkelsen. Inte heller följer den någon mall, eller innehåller någon direkt handling för den sakens skull. Inte som jag ser det i alla fall. Det finns en röd tråd, ett utanförskap eller en kamp mot allt och ingenting, men det som tilltalar mig mest är de små snilleblixtarna som står nedtecknade i den här 322 sidor långa pocketversionen.
Jag har en gång skrivit en kortare uppgift för Litteraturvetenskapen om fragmentestetiken. Om man tar bort allt annat som står i den här och bara behåller de där snilleblixtarna så är det precis vad det rör sig om. Och det är vulgärt, det är ärligt, det är snudd på okultiverat, men alldeles alldeles lysande! Det går inte, eller snarare - jag vill inte, gå in på innehållet mer än så, men jag tänker i alla fall bjuda på några citat:
Behovet av en själsfrände eller flickvän eller nån sån skit känns mig helt främmande. Det funkar precis lika bra med ytlig samvaro med femtio olika idioter som intim samvaro med en idiot.
Varför förbehållslöst tillönska någon en riktigt trevlig jul om dennes uppfattning om en sådan endast kan besannas genom att han får sy ett par tofflor av sin nyfödda son och en tyrolerhatt av sin frus fitta?
Nåja, det är de smakprov ni får. Som jag sa, det är vulgärt, men någonstans finner jag det väldigt uppfriskande. Kanske för att jag länge varit så insnöad på klassiker och ”fin”-litteratur. Absolut läsvärt, och en rätt så hög skrattfaktor när man läser med rätt sorts glasögon.
Betyg: 8/10
lördag 20 mars 2010
Carl Johan
Och Vallgren! Inte att förglömma Vallgren. Absolut en husgud, inte bara för romanernas skull utan även för musikens. Han verkar vara sådär förfärligt uppblåst och stroppig att man inte kan låta bli att tycka om honom för just den sakens skull, och jag får erkänna att jag har en svag punkt för honom. Kunzelmann & Kunzelmann ligger och väntar på läsning, och det är en ljuvlig längtan efter att få plocka upp den. Vallgren!
torsdag 18 mars 2010
Husgudar
Som en liten introduktion, innan jag kastar mig huvudstupa in i bok-omdömen, så tänkte jag presentera mina personliga husgudar. Det är en lyx att få skriva om vad man vill, och hur man vill. Jag är inte van vid det än, är kvar i mitt akademikerhuvud och blir alldeles för djuplodande. Jag personligen föredrar lättsamma bokbloggar, hade jag velat ha djupa analyser hade jag läst gamla hemtentor… Så ni får säga till om det blir alldeles för stramt!
Husgudarna var det ja. Jag har ju ett gäng. Paul Auster, till exempel. Jag har varit fast i hans författarskap sedan 2007, och har sällan blivit besviken. Med det sagt vill jag bara flika in att Austers verk med fördel läses in mellan annan litteratur, det är lätt att förläsa sig och tappa intresset, vilket skulle vara en stor förlust!
Tove Jansson är en stor favorit. Och Maria Gripe. Gripe läste jag redan som barn, och älskade henne. Nu sysslar jag med att bit för bit läsa om de böcker jag tyckte bäst om, men jag unnar mig det bara när jag verkligen förtjänar det. En annan författare vars verk svävat förbi i min barndom är Fritiof Nilsson Piraten, som jag nyss återupptäckt, och vilken lysande berättare han är!
Nyare gudar i min bokhylla torde vara Haruki Murakami, som vann mig med sin sputnikälskling, och vars böcker jag lagt undan inför sommarläsningen och ser massor fram emot att sätta tänderna i så småningom. Och så till sist, ett litet tips från mig. Danny Wattin. Stockholmssägner är en bok att flina åt under regniga söndagar, en tunn liten sak som jag läst om flera gånger sedan jag snubblade över den första gången.
Sådär, det var husgudarna det. Så förvånas inte om jag obetänksamt hyllar några böcker från dessa författare, jag är rätt så såld på dem redan.
Vilka är era husgudar? Och vilka borde jag verkligen kolla upp?
Husgudarna var det ja. Jag har ju ett gäng. Paul Auster, till exempel. Jag har varit fast i hans författarskap sedan 2007, och har sällan blivit besviken. Med det sagt vill jag bara flika in att Austers verk med fördel läses in mellan annan litteratur, det är lätt att förläsa sig och tappa intresset, vilket skulle vara en stor förlust!
Tove Jansson är en stor favorit. Och Maria Gripe. Gripe läste jag redan som barn, och älskade henne. Nu sysslar jag med att bit för bit läsa om de böcker jag tyckte bäst om, men jag unnar mig det bara när jag verkligen förtjänar det. En annan författare vars verk svävat förbi i min barndom är Fritiof Nilsson Piraten, som jag nyss återupptäckt, och vilken lysande berättare han är!
Nyare gudar i min bokhylla torde vara Haruki Murakami, som vann mig med sin sputnikälskling, och vars böcker jag lagt undan inför sommarläsningen och ser massor fram emot att sätta tänderna i så småningom. Och så till sist, ett litet tips från mig. Danny Wattin. Stockholmssägner är en bok att flina åt under regniga söndagar, en tunn liten sak som jag läst om flera gånger sedan jag snubblade över den första gången.
Sådär, det var husgudarna det. Så förvånas inte om jag obetänksamt hyllar några böcker från dessa författare, jag är rätt så såld på dem redan.
Vilka är era husgudar? Och vilka borde jag verkligen kolla upp?
måndag 15 mars 2010
Hjälp.
Hjälp, en bokblogg! Min bokblogg. Varför skulle just jag skriva om litteratur? Jag vet ju ingenting om litteratur! Eller jo, jag vet faktiskt en hel massa, men varför skulle någon vara intresserad av att läsa om mina tankar kring ämnet? Det verkar ju helt befängt.
Vänta, stopp lite. Inte precis ett optimalt sätt att inleda en ny blogg. Inte precis något varmt välkomnande, va? Inte precis nybakta kanelbullar och mjölk. Inget kaffe heller. Jag börjar om.
Hej! Kul! Välkommen!
Nej, alldeles för hurtigt.
Det skrivna ordet är en ständig källa till inspiration.
För prettigt.
Kanske ska fuskkolla lite hur andra bokbloggare påbörjade det hela…
Nä, för opersonligt.
Barbapapa! Där ska vi börja. Barbapapa. För det var där det började, med honom. Och inte var jag gammal heller. Älskade, fina Barbapapa, jag har mycket att tacka honom för. Sådärja. Nu har jag börjat. Hur resten blir får tiden utvisa, men här tar vi vår början, jag och Barbapapa. Precis som för en sisådär 19 år sedan.
Vänta, stopp lite. Inte precis ett optimalt sätt att inleda en ny blogg. Inte precis något varmt välkomnande, va? Inte precis nybakta kanelbullar och mjölk. Inget kaffe heller. Jag börjar om.
Hej! Kul! Välkommen!
Nej, alldeles för hurtigt.
Det skrivna ordet är en ständig källa till inspiration.
För prettigt.
Kanske ska fuskkolla lite hur andra bokbloggare påbörjade det hela…
Nä, för opersonligt.
Barbapapa! Där ska vi börja. Barbapapa. För det var där det började, med honom. Och inte var jag gammal heller. Älskade, fina Barbapapa, jag har mycket att tacka honom för. Sådärja. Nu har jag börjat. Hur resten blir får tiden utvisa, men här tar vi vår början, jag och Barbapapa. Precis som för en sisådär 19 år sedan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
