Här kommer den första i en lång rad av böcker som jag läste under min semester. Eftersom jag liggar vansinnigt mycket bakom när det gäller bloggandet av lästa böcker kommer jag mest troligt inte skriva om dem alla, utan försöka börja på någerlunda ny kula efter nyår istället. Fördelen är att jag då kan skapa en kategori för "Lästa 2010", och slänga in en liten text då och då om dessa gamla böcker. Dessutom kommer jag kunna ge månadssammanställningar och annat när jag får lite ordning på kaoset.
Men nu, Erlend Loe:
Jag hade, tack vare alla lovord jag hört, väldigt höga förhoppningar på den här boken. Jag såg fram emot att läsa någonting som skulle inspirera mig bortom det oändliga, någonting som skulle stanna kvar i huvudet långt efter att sista sidan är läst. Såhär ca 4 veckor efter att jag läste den kan jag meddela att så inte är fallet. Jag är, om jag ska vara brutalt ärlig, lite besviken på den här boken.
Samtidigt är det inte alls en dålig bok. När jag försöker dra mig till minnes vad jag först tyckte om den så kan jag inte komma på någonting direkt negativt. Den är välskriven och snygg, den är lättsam att läsa och ingenting man funderar på att lägga undan till förmån för någon annan bok. Men jag kan inte riktigt komma ihåg vad den handlade om. När jag bläddrar lite i den och ströläser på sina ställen så kommer jag såklart på att den handlade om en kille som går igenom någon slags kris. Han hamrar på en bultbräda för barn och skickar med största allvar väldigt roliga listor till sin kompis. Överlag minns jag att jag fnissade lite för mig själv flera gånger under läsningen. Så det kanske är precis det som är grejen, att boken inte har någon direkt handling, utöver den här killen och hans bultbräda. I slutändan tror jag ändå att det är jag som är den felande länken i relationen mellan den här boken och mig själv, det var kanske inte min typ av bok, helt enkelt.
Betyg: 5/10
Första meningen: Jag har två vänner.
