Jag hade aldrig ens hört namnet Ben Elton innan jag såg att flera stycken på Boktipset.se läste hans ”Dead Famous” någon gång i vintras. De som läste den verkade onekligen tycka att den var riktigt rolig, och svag som jag är för roliga romaner lade jag namnet på minnet. Sen poppade det upp igen en dag, när jag lämpligt nog råkade befinna mig i en bokaffär. Efter att ha letat en stund var jag tvungen att fråga en av personalen om boken ens fanns, och fick veta att den visserligen fanns, men på ett undanstuvat reasortiment i källaren… Fast kvinnan som hjälpte mig var ytterst serviceminded och gick faktiskt ner för att ta sig en titt, och voila, jag fick tag på boken jag ville ha till ett fördelaktigt pris, trots att den inte längre fanns att köpa.
Detta hade varit en ännu bättre inledning på inlägget om det sen visade sig att boken var fantastisk och värd denna ansträngning från kvinnans sida. Så är tyvärr inte fallet. Men nu går jag händelserna i förväg.
Dödskänd handlar om en realityserie i stil med Big Brother, med den lilla skillnaden att någon i huset blir mördad ett par veckor in i programmet. Som läsare får man dels följa (de överlevande) deltagarnas liv i huset, dels polisernas utredningsarbete, samt det arbete som sker ”bakom kulissen”, det vill säga i klipprummet. Vem är mördaren? Vem vinner tävlingen?
Boken är ytlig. Det är naturligtvis tanken eftersom den till största delen handlar om ett gäng med extremt fåfänga och exhibitionistiska kändiswannabes. Men det är inte det som är problemet. Problemet är att karaktärerna känns extremt tunna och otillgängliga. Det sker ett mord, och man orkar ändå inte engagera sig. Den hopplöst omoderne poliskommisarien skulle kunna bli en riktigt rolig karaktär, men utvecklas aldrig till den nivån. Karaktärerna i huset har egentligen alla möjligheter att skruvas till och formas till det extrema, just BigBrotherdeltagare känns ju väldigt tacksamma på den fronten, men inte ens det lyckas författaren med här.
Istället är det mordgåtan som gör att man tillslut läser klart romanen. Man vill liksom veta vem som är mördaren, trots att man inte bryr sig ett skvatt om vilket innerst inne. Det går faktiskt att jämföra med att bli beroende av en TV-serie som Big Brother, eller Idol för den delen. När Idolfinalen har varit och man vet vem som vunnit så bryr man sig inte längre, och man skulle än mindre kunna tänka sig att köpa en skiva av artisten som vann, men ändå har man suttit där vareviga fredagskväll och tittat. För man måste bara få veta hur det går.
Den enda egentliga behållningen av roman är den insikt man får över hur ett sånt här program fungerar. Bilderna från klipprummet, om hur olika personer vinklas och vinner mark i media eftersom klipparna väljer att visa dem på olika sätt. En människa med lite sunt förnuft vet egentligen allt detta, men det är ändå lite roligt att få ord på det hela.
För första gången på mycket länge har jag inte vikit ett enda hundöra i nederkanterna för att markera ett ovanligt fyndigt citat eller en ovanligt välskriven passage. Och för första gången på mycket länge känner jag bara en stor lättnad när jag slår ihop boken, en lättnad som säger ”skönt, nu kan jag få läsa nått bättre.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar