Efter mitt katastrofala försök att skriva en uppsats om en av Paul Austers romaner för några terminer sedan har jag inte vågat lyfta en enda roman av honom. Ändå har jag haft tre stycken stående olästa i hyllan hur länge som helst. Men sen snubblade jag över Den röda anteckningsboken, och kände att jo, den skulle nog gå att läsa utan att drabbas av akut dåligt samvete för att jag lagt ner min uppsats.
Den röda anteckningsboken är en mycket, mycket kort bok. På knappt 111 sidor samsas en mängd små berättelser eller historier av varierande längd. Ingen av dem är speciellt lång, en del så korta som två sidor, men alla har de sin charm.
Det här är alltså, om jag har förstått det hela rätt, historier som Auster själv upplevt eller hört talas om genom andra, och sedan antecknat. Mycket söta små historier allihop, utan vad som verkar vara någon inre ordning eller någon röd tråd, bortsett från att de ofta handlar om udda sammanträffanden. Boken är så kort och snabbläst att jag tror jag läste ut den på strax under en timme, men det var en timme då man oundvikligen satt och smålog för sig själv.
En absolut läsvärd… roman? Novellsamling? Anteckningsbok? Jag vet inte vad man kan kalla det, men läsvärt är det i alla fall. Och precis som det står på baksidan så är den ”perfekt för bussresan!”. Om man inte ska åka mer än en timma alltså. En av mina favorithistorier är den om hur Auster kom att bli författare av alla yrken som finns, och jag misstänker att jag många gånger kommer plocka fram den här lilla pärlan ur hyllan, bara för att bläddra lite i den eller läsa en av historierna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar