En vän sa åt mig att jag borde läsa den här boken för flera månader sedan. Jag vet inte riktigt varför jag envisades med att skjuta upp det, men så snubblade jag som av en slump över den för några veckor sedan. Det är en lite annorlunda roman det här, skriven med ett stilgrepp som känns nästan löjligt enkelt, ändå nyskapande och intressant.
Bokens berättare är Christopher, en femtonårig pojke med aspergers, som hittar grannens hund död. Han påbörjar en undersökning mot sin pappas vilja för att få veta vem som dödade Wellington, en undersökning som får honom att tänja på det som tillhör hans ”normala” vardag.
Man behöver inte ha någon erfarenhet av asbergers för att kunna läsa den här boken, men jag tror att behållningen blir större om man i alla fall har ett hum om hur det brukar ta sig uttryck. Christopher är väldigt speciell, han kan inte äta mat som rört vid annan mat, kan inte gå på toaletter som främlingar har använt, han avskyr när människor rör vid honom och står inte ut med gula eller bruna saker. Inte heller har han rest längre än till sin skola och pratar helst inte med människor som han inte känner.
Eftersom det är Christopher som är berättaren så kommer allt detta fram som om det vore det mest naturliga i världen att inte kunna ta i någonting som är brunt. Christophers mamma är död, och hans pappa kämpar för att hålla uppe en fungerande vardag trots sin sons sjukdom. Just de svårigheter som pappan går igenom ligger liksom lite halvdolt mellan raderna i boken, och en eloge till Mark Haddon som så snyggt lyckats hålla sig till Christophers verklighet utan att för den saken skull ge avkall på bifigurernas kämpande.
Det här är en rörande bok, och en mycket rolig bok. Man läser den med stort nöje, för en del av Christophers regler känns i det närmast absurda. Sen sätter man nästan skrattet i halsen när man inser att det ligger väldigt nära verkligheten för de som lider av aspbergers. Man är rörd över pojkens kämpande för att få veta sanningen om sin väns död och man rörs i det närmaste till tårar över omgivningens ibland oförstående sätt att se på honom och hans sjukdom.
Ett absolut läsmåste, oavsett om man, som undertecknad, läst om mentala sjukdomar och avvikande beteenden i flera år, eller om man bara är genuint litteraturintresserad. Boken är välskriven, mycket snygg och ändå helt annorlunda än någonting jag läst innan. Jag är mycket, mycket imponerad, och om den andra Mark Haddon boken jag beställt håller samma mått är det nog en ny husgud i vardande.
I think I would make a very good astronaut.
To be a good astronaut you have to be intelligent and I’m intelligent. You also have to understand how machines work and I’m good at understanding how machines work. You also have to be someone who would like being on their own in a tiny spacecraft thousands and thousands of miles away from the surface of the earth and not panic or get claustrophobia or homesick or insane. And I really like little spaces, so long as there is no one else in them with me. Sometimes when I want to be on my own I get into the airing cupboard in the bathroom and slide in beside the boiler and pull the door closed behind me and sit there and think for hours and it makes me feel very calm.
Betyg: 9/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar