Ursäkta, men din själ dog nyss

Jag kommer bara helt kort sammanfatta handlingen här, har aldrig varit något fan av överdrivet mycket handlingsbeskrivande. Det hela utspelar sig i en mörk framtid, där över- och medelklass inte längre föder sina egna barn. Istället är det underklassens jobb, att bära fram de genmanipulerade barnen. Barn som formstöps, som får alla möjliga tillägg (som inbyggd familjelycka, för att ge ett exempel. Eller sångfågels-tillägg, för att ge ett annat.) och skönhetsidealen är inte längre ouppnåeliga. Mitt i allt detta finns Benjamin Bonkenstein, till hälften Einstein, och hans märkliga vänner. Och så Julia, den förfinade och genetiskt överlägsna tjej som Benjamin förälskar sig i.

Det här är en framtidsdystopi. Mörk, skrämmande och förfärlig. Och extremt rolig. Jag är ju som bekant ett fan av Wattin sedan tidigare, så det kan ju hända att jag inte är helt objektiv när det kommer till den här romanen. Det som tilltalar mig är Wattins fantasi, och hans humor. Romanen är bitsk och satirisk, det går alltid hem hos mig. Jag har inte själv några åsikter om genmanipulation, är inte tillräckligt insatt för att kunna ta ställning i frågan, men naturligvis förstår jag vilka förödande konsekvenser som det skulle kunna få, och även om jag oftast fnissar åt de många roliga passagerna i den här romanen så lyser allvaret fortfarande igenom på sina ställen. Man sitter där, med skrattet i halsen och blir alldeles mörkrädd, för att i nästa sekund fnittra igen.

Det är en märklig roman det här, inte lik något jag läst tidigare. Kanske för att jag inte brukar läsa framtidsromaner, eller för att Wattin är mer än lovligt galen. Oavsett vilket så kommer jag minnas den, länge. Fast det är klart, det finns saker som är mindre bra också. Karaktärerna, i synnerhet bikaraktärerna, kan kännas onödigt platta och intetsägande. Dessutom känns det som slutet hastas igenom, liksom för att knyta ihop det hela utan att knyta det ordentligt. Mjo, det är en svår nöt att knäcka den här, väldigt svår att betygssätta. Ett högt betyg för fantasi, humor och bakgrundsforskning. Ett lägre betyg för personbeskrivningarna. En sexa känns för lågt, jag skulle själv dra mig för att läsa en bok som fått 6/10. Det får bli en sjua, helt enkelt.

Den populära nattklubben var belägen i en av de gamla stenbyggnader där sektliknande grupper under tidigare historiska epoker hade samlats för att genomföra hedniska riter. Det hade varit en underlig tid, det var alla historiker överens om. Arkeologernas fynd hade visat att man spikat upp människor på kors, underkastat sig ledare man inte visste fanns och levt eländiga liv i hopp om att allting skulle bli så mycket bättre när man dog.


Benjamin sov och Julia tittade upp i taket och funderade på män och deras underliga beteenden som förenade dem alla. […] Att dom först investerade så oerhört mycket energi i att få fortplanta sig – byggde hus, komponerade symfonier och till och med skrev böcker – och sedan bara la sig ned och snarkade.

Betyg: 7/10