Mannen som dog som en lax

En minst sagt osympatisk gubbe som hittas brutalt mördad i tornedalen. En nollåtta-polis som spaningsledare. Ett mord på ett språk- och kulturarv. En kärlekshistoria, eller egentligen flera stycken på en gång. Släktfejder, meänkieli och fan och hans faster, dessutom med en svag, knappt skönjbar, underton av magi. Jodu, Mikael Niemi har minsann dragit i en hel del trådar i Mannen som dog som en lax.

Jag tänker inte ens försöka förklara handlingen mer utförligt än så, det här är en sammanfattning så god som någon. Jag har precis läst ut boken och är fortfarande i det där stadiet som ibland infinner sig efter en läst bok, när man sitter och bläddrar förstrött i den samtidigt som man undrar: Va?

Precis som i Populärmusik från Vittula finns Niemis språk där, humorn och träffande meningar som får en att skratta högt mitt i läsningen, som den här:

- Renar? sa hon frågande.
- Tornedalen, bekräftade han.
Han hade pratat finska, tänkte hon och försökte lägga på minnet. Renar heter Piru.

som är en förträfflig ordväxling och får mig att skratta av ren och skär igenkänningskomik. Det hade lika gärna kunnat vara jag som naivt trott att renar hette Piru på finska. Men det är någonting helt annat med den här romanen som inte går att sätta fingret på. Kanske beror det på genre-skiftet, det är ju ändå en deckare det rör sig om, typ. På sätt och vis, och samtidigt inte alls. Boken känns sammanhållen och lovande till en början, men snart får man känslan av att den spretar åt alldeles för många håll för att trådarna ska kunna knytas ihop. Någonstans i mitten av andra halvan upptäcker jag att jag känner mig stressad, för författarens skull. Hur ska du få ihop det här egentligen?

Han får visserligen ihop det hela på ett relativt snyggt sätt, men ändå känns det litegrann som om läsaren lämnas utanför. Jag brukar uppskatta romaner, och framförallt deckare, där inte alla korten läggs på bordet i det sista kapitlet, men i slutändan bli min uppfattning att Niemi inte ska syssla med deckarromaner. Mordet känns nästan en aning överflödigt, som en biroll eller en ursäkt för att samla karaktärerna i Tornedalen. Nej, lite av en besvikelse är det nog ändå, fast en besvikelse med ljusglimtar.

Värt att notera är sålunda, att meänkieli endast har fyra ord för snö, däremot femtioåtta ord för könsumgänge.

När det gäller skildrandet av Tornedalen, av Tornedalsfinskan, av människorna och egentligen hela den historiska aspekten är romanen väldigt intressant och bitvis helt lysande. Kill your darlings, Niemi, men skriv inte ner morden.

Betyg: 5/10