I mitten står Charles, en medelålders man, arkitekt till yrket som sedan flera år lever tillsammans med en kvinna och hennes nu tonåriga dotter. Charles avgudar sin styvdotter, men när ett brev från det förflutna dyker upp ställs hans liv upp och ner.
Det låter ju som en minst sagt tafflig handling, som baksidetexten till en harlequinroman ungefär. Det är det inte riktigt. Jag älskade Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, och jag har tyckt mycket om hennes andra böcker, så att säga att mina förväntningar på den här romanen var höga är en ordentlig underdrift. Tyvärr måste jag meddela att jag är en aning besviken. Första halvan av boken känns alldeles för yvig, utan kontroll och helt hopplös. Jag får ingen som helst känsla för Charles, och jag drivs till vansinne av Gavaldas språkbruk, med alldeles för mycket punkt, punkt, punkt och babbel utan större poäng. Styckeindelningarna känns taffliga och jag är på vippen att lägga ner hela projektet.
Det är jag tacksam för att jag inte gjorde, så här med facit i hand. Gavalda hämtar sig, och återskapar lite av den fantastiska känsla som finns i Tillsammans är man mindre ensam, en varm och ombonad känsla som får mig att vilja flytta till Frankrike omedelbums. Plötsligt är romanen riktigt bra, en perfekt höstdagsroman, en vän att krypa upp i soffan med när det ösregnar och man känner sig less på hela världen.
Naturligtvis är den här romanen fullständigt förutsägbar. Naturligtvis kommer den aldrig att bli någon storslagen klassiker i litteraturkanon. Men ändå, någonstans, är jag beredd att förlåta Gavalda för den taffliga starten, och beredd att förlåta henne för de något outvecklade karaktärerna. (Ta karaktären Dadda, till exempel, som verkar vara en lysande romanfigur, men som aldrig riktigt ges nog med utrymme för att utvecklas.)
Jo, jag förlåter Gavalda, för den här gången, men nästa gång hon ger ut en roman kommer jag ha sänkt mina förväntningar ordentligt. Jag tänker däremot inte förlåta förlaget som skrivit en tämligen usel baksidetext…
Betyg: 5/10
Visst är det irriterande att baksidestexter kan vara så mkt sämre än själva boken? Jag har faktiskt gjort slag i saken och sedan några år tillbaka läser jag aldrig baksidestexter. Jag vet ju redan vilka böckerna är som jag vill läsa, och har egentligen inget behov av att i förväg veta vad de handlar om. Men det är en ganska radikal metod förstås. :) Jag har också hört flera som är besvikna på Lyckan är en sällsam fågel. Tur att den artade sig. Har du sett filmen Tillsammans är man mindre ensam också?
SvaraRaderaHaha, onekligen en radikal lösning! Man kanske ska testa den...
SvaraRaderaJapp, såg filmen nått år efter att den kom ut. Tyckte faktiskt om den, även om det naturligtvis fattas mycket av bokens stämning. Men en stor fördel är att filmen åtminstone inte är amerikansk, det vore ju rent förfärligt!