En dryg och uppblåst kärring mot strömmen

Det är dags nu. Eftersom jag redan presenterat mina absoluta husgudar är det nog lika bra att jag tar upp de författare som jag absolut inte läser. Eller, kanske snarare den typ av böcker jag absolut inte läser.

Jag är inte en person som håller mig till en genre, det slinker ner en hel massa olika. Klassiker läser jag gärna. Deckare slinker ner en eller två gånger om året, men är inte en genre jag avgudar. En och annan chic-lit får jag också bekänna att jag läst, ibland behöver jag en bok som säger sig själv på fyndiga sätt, som inte kräver någon direkt ansträngning (dessutom tycker jag ofta att relationstrasslet i chic-lit romanerna är ganska träffande, igenkänningskomik tror jag det kallas). Jag har en viss förkärlek till snabba, träffsäkra romaner, helst med mycket humor. Gärna litteraturreferenser, Zadie Smith är en fena på dem.

Men det finns sådant jag undviker. Som Stieg Larsson-serien, tillexempel. Jag har inte läst någon av böckerna (och har mycket effektivt duckat filmerna), så jag kan inte yttra mig i frågan. Inte heller har jag läst, eller tänker någonsin läsa Twilight-triologin (även om jag inte lika effektivt lyckats ducka de filmerna…). Jag säger inte att dessa romaner är dåliga, det vore ju ett absurt yttrande eftersom jag inte läst dem, jag säger bara att jag inte tänker läsa dem. Inte dem, och någon roman av Liza Marklund. Okej, erkännes, jag läste Gömda när jag var yngre, men utöver det då.

Hela den här inställningen beror på att böckerna är just så populära som de är. Jag har ingenting emot populärlitteratur som sådan, men jag blir lite kärringen mot strömmen när böcker når en så hysterisk popularitet. Obstinat, kanske man kan kalla det. I min mening finns det så många fantastiska författarskap som sällan uppmärksammas, och det finns så många fantastiska romaner som aldrig når några topplistor och därmed aldrig blir lästa av ”vanligt folk” (hej, jag genrealiserar precis hur mycket jag vill, det är min blogg!). Etablerade toppliste-författare vinner över många med bara sitt namn, och det retar mig lite. Svårt att förklara utan att låta dryg och uppblåst, så jag hoppas ni förstår vad jag menar här.

Sen är jag lite av en hycklare också, det kommer ni märka. Jag läser mängder av romaner från topplistorna, och jag köper ofta romaner som skrivits av författare som jag tidigare uppskattat, just på grund av författarnamnet. Jag är inte bättre än någon annan, alls. Ändå kommer jag kategoriskt vägra att läsa Larsson, Marklund och Meyer. Och Coelho. Efter den fullständiga besvikelsen med Alkemisten – aldrig mer. Men jag kan i alla fall erkänna att jag är en hycklare, det är alltid nått!