Pontus Lundkvists Okända djur är en såndär roman som jag bara råkat snubbla över helt apropå. Så vitt jag minns hade jag aldrig ens hört talas om den när jag stod där med 3 pocketböcker i handen och försökte finna en fjärde eftersom det var bokhandelns erbjudande – köp 4, betala för 3. Jag tror inte ens att jag läste på baksidan, jag gick snarare helt på känsla och på någonting så förbjudet som framsidan.
Tur det, för baksidetexten säger inte speciellt mycket om boken i det här fallet. Det rör sig om en samling texter, ”omarbetade dagboksanteckningar, blogginlägg, tidningsartiklar, brev och lite annat” som Pontus skrivit mellan 2003 och 2008, och är således inte en roman i den sedvanliga bemärkelsen. Inte heller följer den någon mall, eller innehåller någon direkt handling för den sakens skull. Inte som jag ser det i alla fall. Det finns en röd tråd, ett utanförskap eller en kamp mot allt och ingenting, men det som tilltalar mig mest är de små snilleblixtarna som står nedtecknade i den här 322 sidor långa pocketversionen.
Jag har en gång skrivit en kortare uppgift för Litteraturvetenskapen om fragmentestetiken. Om man tar bort allt annat som står i den här och bara behåller de där snilleblixtarna så är det precis vad det rör sig om. Och det är vulgärt, det är ärligt, det är snudd på okultiverat, men alldeles alldeles lysande! Det går inte, eller snarare - jag vill inte, gå in på innehållet mer än så, men jag tänker i alla fall bjuda på några citat:
Behovet av en själsfrände eller flickvän eller nån sån skit känns mig helt främmande. Det funkar precis lika bra med ytlig samvaro med femtio olika idioter som intim samvaro med en idiot.
Varför förbehållslöst tillönska någon en riktigt trevlig jul om dennes uppfattning om en sådan endast kan besannas genom att han får sy ett par tofflor av sin nyfödda son och en tyrolerhatt av sin frus fitta?
Nåja, det är de smakprov ni får. Som jag sa, det är vulgärt, men någonstans finner jag det väldigt uppfriskande. Kanske för att jag länge varit så insnöad på klassiker och ”fin”-litteratur. Absolut läsvärt, och en rätt så hög skrattfaktor när man läser med rätt sorts glasögon.
Betyg: 8/10
Tur det, för baksidetexten säger inte speciellt mycket om boken i det här fallet. Det rör sig om en samling texter, ”omarbetade dagboksanteckningar, blogginlägg, tidningsartiklar, brev och lite annat” som Pontus skrivit mellan 2003 och 2008, och är således inte en roman i den sedvanliga bemärkelsen. Inte heller följer den någon mall, eller innehåller någon direkt handling för den sakens skull. Inte som jag ser det i alla fall. Det finns en röd tråd, ett utanförskap eller en kamp mot allt och ingenting, men det som tilltalar mig mest är de små snilleblixtarna som står nedtecknade i den här 322 sidor långa pocketversionen.
Jag har en gång skrivit en kortare uppgift för Litteraturvetenskapen om fragmentestetiken. Om man tar bort allt annat som står i den här och bara behåller de där snilleblixtarna så är det precis vad det rör sig om. Och det är vulgärt, det är ärligt, det är snudd på okultiverat, men alldeles alldeles lysande! Det går inte, eller snarare - jag vill inte, gå in på innehållet mer än så, men jag tänker i alla fall bjuda på några citat:
Behovet av en själsfrände eller flickvän eller nån sån skit känns mig helt främmande. Det funkar precis lika bra med ytlig samvaro med femtio olika idioter som intim samvaro med en idiot.
Varför förbehållslöst tillönska någon en riktigt trevlig jul om dennes uppfattning om en sådan endast kan besannas genom att han får sy ett par tofflor av sin nyfödda son och en tyrolerhatt av sin frus fitta?
Nåja, det är de smakprov ni får. Som jag sa, det är vulgärt, men någonstans finner jag det väldigt uppfriskande. Kanske för att jag länge varit så insnöad på klassiker och ”fin”-litteratur. Absolut läsvärt, och en rätt så hög skrattfaktor när man läser med rätt sorts glasögon.
Betyg: 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar