Peer Gynt

Jag måste bestämt sätta lite fart! Det ligger massvis med böcker och väntar på att bli omskivna, så det kan hända att en del av dem blir en aning genomhastade de närmsta dagarna. Det är lite synd, men å andra sidan är min läslust på en toppnivå, så jag njuter mer av själva läsandet än skrivandet just nu. Det börjas med Peer Gynt:

Jag ska börja med att säga sanningen, nämligen att jag glömt bort allt jag en gång kunnat vad gäller skivande kring ett drama. Jag vet att jag har kunnat det och har ett finfint betyg i delkursen, men jag kan inte minnas mer än att peripeti vid ett givet tillfälle i litteraturhistoren brukade infinna sig precis Mitt I Dramat. Jag minns inte ens under vilken epok detta var ett betydande stilgrepp. Så detta inlägget kommer hållas extremt kort. Jag kan även tillägga att jag mycket sällan läser just draman, eftersom det oftast inte tilltalar mig speciellt mycket, det är så många saker som "ligger mellan raderna", så att säga.
Allt detta till trots stod Peer Gynt där i oläst hyllan och lockade med sin blotta närvaro, så jag plockade upp den en dag när jag kände för att läsa någonting som gick undan. Och undan gick det! Dramer läses ju förhållande vis snabbt, jämfört med många romaner.

I detta Ibsens drama får man följa Peer från ung till gammal, genom ett antal händelser som påverkar hans livs riktning. Den trotsige Peer flyr tillsammans med en ung brud från ett bröllop, gifter sig nästan med trollkungens dotter och låtsas vara profet i öknen, bland annat.

Överlag roas jag av dramat, som jag skrev så går det undan i läsningen. Trots min aversion mot drama som litteratur dyker Peer och hans äventyr upp i mitt huvud vid ett flertal tillfällen efter att jag läst klart, och fömodligen kommer jag förr eller senare läsa om boken. Ännu mer troligt är att jag går och ser Peer Gynt nästa gång jag uppmärksammar att den spelas på en teater inom lämpligt avstånd, för om ett drama på papper lyckas väcka min uppmärksamhet måste det vara oändligt mycket bättre på en scen. Hade jag varit flitigare, och haft mer ork, hade jag kunnat skriva om den samhällskritik jag (och säkert andra) kan läsa in mellan raderna, och jag hade kunnat skriva mer om Peers arma mor, vars karaktär nog fängslade mig mest av alla. Men som jag inledde med: detta kommer hållas kort. Gillar man dramer har man nog redan läst just detta, har man inte borde man prova!

Betyg: 8/10

Bokfrossa och ett mysterium

Ja jösses! Jag drabbades av ett bokköpssug och besökte två olika Emmaus under dagen, och fick med mig en fantastisk fångst hem!

Charles Dickens - The Pickwick Papers
Charles Dickens - Oliver Twist
Torgny Lindgren och Eric Åkerlund - Döden ett bekymmer
Torgny Lindgren - Ljuset
Torgny Lindgren - Till sanningens lov
Sigge Eklund - Varulvsvalsen
Franz Kafka - Processen
Gabriel García Márquez - Hundra år av ensamhet
Mark Haddon - Utslag av oro
Jean-Paul Sartre - Äcklet
Roberto Bolaño - De vilda detektiverna
Eric-Emmanuel Schmitt - Oscar och den rosa damen
Eric-Emmanuel Schmitt - Monsieur Ibrahim och koranens blommor
Irvine Welsh - Trainspotting
Johanna Nilsson - Konsten att vara Ela
Nick Hornby - En god människa
John Murray - A few short notes on tropical butterflies
Finn Zetterholm - Lydias hemlighet
Harry Martinson - Vägen till Klockrike
Matthew Thomas - Before and After
Marian Keyes - Last chance saloon
Marian Keyes - Angels

Det vore en underdrift att säga att jag är nöjd. En del av dem har jag läst sedan innan, men inte ägt och det hela känns som en bra blandning. Lite chicklit för de dagar då sådana behövs, några som är för mig helt okända vilket alltid är spännande och så några jag velat ha ett bra tag. Den mest udda är dock John Murray-boken... Jag såg den först när jag packade upp böckerna här hemma! Jag är säker på att jag inte stod och höll i den på Emmaus, och jag har inte hört talas om den tidigare... Hur den hamnat i min bokhög är ett mysterium! Jag har ingen aning om hur det har gått till, jag använde mig inte ens av någon korg utan la de böcker jag var sugen på i en prydlig stapel på golvet medan jag letade vidare i hyllorna. Kanske någon såg min stapel och la dit en bok för att se om jag märkte nått? Kanske någon trodde att jag skulle gilla just den boken? Lite småkul är det iallafall.

Tårtgeneralen - Filip Hammar och Fredrik Wikingsson

Hasse P, nyinflyttad till Köping, ser under ett sjukhusbesök hur Jan Guillou bedömer Köping till att vara Sveriges tråkigaste stad. Där börjar resan för Hasse, som även om han inte hunnit bli en inbiten Köping-bo än, bestämmer sig för att ordna till det hela och sätta Köping på kartan igen - genom att baka världens längsta smörgåstårta och komma med i Guiness Rekordbok.

Naturligtvis handlar Tårtgeneralen inte bara om Hasse P och hans tårta, den betar även av en hel rad andra karaktärer från Köping, som amerikanska basketstjärnor och kommunalråd. Men först och främst är det en bok om Hasse P, mannen som vill sätta Köping på kartan igen. Jag får redan från början känslan av att detta är någonting Hasse P gör för sin egen framgångsskull, och jag blir knappast förvånad av att känslan hänger kvar genom hela romanen. Någonstans i mitten av den första delen blir jag dessutom ganska uttråkad, och fortsätte egentligen bara läsa för att jag vill veta om han lyckas eller inte. Andra delen läser jag mest för att jag redan läst ena halvan av en relativt kort roman och tycker det vore lite synd att inte läsa ut den när jag ändå är igång, men jag kan inte säga att jag blir speciellt engagerad i något av Hasses märkliga projekt. Med andra ord reagerar jag likadant på Filip och Fredriks roman som jag gör på deras TV-program... Jag börjar titta, jag tröttnar, men jag fotsätter ändå tills eftertexterna rullar eftersom jag inte har något bättre för mig.

Jag säger inte att det här är dåligt, för det är det inte. Den är välskriven och bitvis riktigt rolig, precis som TV-programmen. Men det är ändå ingenting för mig. Kanske är det jag som missat något i läsningen - det har hänt förr. Men jag är inte speciellt imponerad.

Betyg: 4/10

Söndagsenkät

Bokbabbels söndagsenkäter fortsätter trilla in, och eftersom jag är lite för dagen-efter för att kunna göra någon utläst bok rättvisa idag så passar ju det alldeles utmärkt!

1. En bokserie du önskar hade fortsatt längre?
Mumintrollen-serien, såklart. Det finns alldeles för få av dem!

2. En bok du önskar fler människor läste och pratade om?
The courious case about the dog in the night-time av Mark Haddon. En fantastisk bok som är full av humor samtidigt som den ger en bra fingervisning om hur det är att leva med aspergers syndrom.

3. En bok alla borde läsa minst en gång?
Berättelsen om Pi av Yann Martel.

4. En bok du återkommer till gång på gång?
Jag återkommer väldigt sällan till romaner, men Piratens noveller är utmärkta för omläsningar.

5. Favoritomslag?
The Wild Things av Dave Eddings. Mycket trevligt omslag!

6. Mest irriterande karaktär?
Platta och ointressanta karaktärer finns det ju gott om, men jag svarar nog istället Karlsson på taket. Jag avskyr honom med alla celler i min kropp, klarar inte av honom alls. Äckliga äckliga skitunge.

7. Om en bok innehåller _____ kommer jag att läsa den! (Samt exempel på en sådan bok)
Pass.

8. Sorgligaste dödsfallet?
Oj, vad svårt! Fast jag gråter ju floder när Skalle-Per dör i Ronja Rövardotter.

9. Om du skulle skriva en bok skulle den heta?
Hmm... Det var klurigare än man kunnat tro.

10. Favoritkärleksförhållande?
Huvudkaraktärerna i Tidsresenärens hustru, skulle jag tro.

11. Favorit icke-romantiska/-sexuella förhållande?
Ronja igen. Ronja och pappa Mattis.

12. En bok du rekommenderat åt många människor?
Berättelsen om Pi har rekommenderats till höger och vänster. Även Dårskaper i Brooklyn eftersom den är en roman som passar de flesta.

13. En bokserie som gärna hade fått sluta betydligt tidigare än vad den gjorde?
Sagan om Isfolket hade ju kunnat kortas ner ordentligt. Grottbjörnens folk också för den delen.

14. Ett återkommande inslag i intrigen du retar dig på?
Jag retar mig alltid på karaktärerna i deckarromaner. Kriminalaren är alltid samma person, äldre man som egentligen borde sluta jobba, dricker för mycket whisky och kaffe, eventuellt röker eller har nyligen slutat efter påtryckning från dottern han har från det där äktenskapet som gick i kras för att han jobbade för mycket. Trams. Kom med nått nytt va?

15. En bok du gärna skulle se som film?
Näe. Jag föredrar böcker.

16. Favorittegelsten? (Bok med fler än 500 eller 600 sidor beroende på vem som definierar)
Jag vet inte ens om jag läst någon bok så tjock. Eller det har jag ju, massor av dem, men ingen som etsat sig fast som ovanligt bra, tyvärr.

Boktolva 2011

Enligt O har skapat en utmaning som jag absolut hoppar på. Utmaningen går ut på att läsa 12 författare som man inte tidigare läst, och det bästa är att man har hela året på sig! En superkul utmaning och jag är redan pepp för att få börja. O själv har valt att ha en massa författare på sin lista för att slippa vara låst till 12 fasta... Jag tror att det är en bra idé, för jag fungerar inte speciellt bra om jag är tvingad till någonting. Men lika lång som Os lista blir den nog inte. Svårt det där, jag vill inte ha för mycket valfrihet heller, utan en lagom-lista. Så 15 författare låter ganska rimligt för min del. Dessa 20, närmare bestämt:

Petina Gappah
lite fusk, eftersom jag redan tjuvläst lite i Sorgesång för Easterly. Men ändå.

Sara Stridsberg
Tror ni att bokbloggsläsandet maxar mina förväntningar på hennes böcker?

Daniel Sjölin
Jag har gett Världens sista roman ett försök redan, men den har inte fastnat. Ett försök till måste den vara värd.

Ernest Hemingway
Jag ska bara lyckas välja vilken...

Ali Shaw
Flickan med glasfötter ligger snällt och väntar i oläst-högen

Thomas Mann
Death in Venice, mer bestämt.

Harper Lee
To Kill a Mockingbird ligger även den i olästhögen.

Charles Dickens
Skam och skandal att inte ha läst Dickens! Detta måste jag göra någonting åt!

J. M. G. Le Clézio
Nobelpristagare och allt, fint ska det vara!

Jules Verne
Som jag länge varit nyfiken på.

Harry Martinsson
Vill minnas att jag läst böcker av Moa Martinsson en gång i tiden, men aldrig av Harry.

Yasar Kemal
Låt tistlarna brinna, såklart.

James Joyce
Okej, jag inser att jag mest troligt inte kommer välja Joyce i slutändan. Men som en påminnelse till mig själv funkar det ju.

Victor Hugo
The Hunchback of Notre-Dame.

Och så en sista... fast jag kommer inte på någon specifik författare som jag skulle vilja läsa just nu. Den här sista får vara en joker, helt enkelt, ifall jag snubblar över någonting under årets gång som bara måste läsas.

Pepp, pepp, pepp, nu kör vi!

2010: Offerrit - Johannes Källström

En annorlunda berättelse om besatthet, står det på omslaget till den här romanen som utspelar sig i ett mindre samhälle. Kommunen hotas av undergång då kommunens största arbetsplats måste avskeda allt fler av sina anställda. Kommunalrådet Svea och hennes "krisgrupp" försöker desperat hitta ett sätt för kommunen att överleva och finner svaret i den internationellt erkända designern Oscar Vigelius. Genom att locka tillbaka Oscar till kommunen och därmed starta, vad de hoppas, Sveriges nya designcentra vill krisgruppen vända den nedåtgående trenden för kommunens invånare. Men Oscar kommer inte ensam, och snart börjar mystiska försvinnanden äga rum.

Det här är, erkännes villigt, inte den typ av litteratur jag brukar läsa. Å andra sidan så har jag ingenting emot att läsa en välskriven deckare in mellan varven, så när Massolit förlag erbjöd mig ett läsex av romanen utan några motkrav på att jag skulle skriva om den så tackade jag omedelbart ja. En läskig thriller/skräckroman i juletid kändes helt rätt och riktigt. Och romanen är faktiskt bitvis obehaglig att läsa. Tyvärr stannar det av där... Jag tycker knappast att det är en "annorlunda berättelse om besatthet", snarare en helt vanlig skräck/thriller-roman. Förvisso utspelar sig handlingen i Sverige, inte utomlands som vanligt är, men den känns ändå föga orginell. Bitvis otäck och läskig, absolut! Men också ganska förutsägbar. De instuckna bitarna från Don Quijote är visserligen ganska fyndigt invävda i berättelsen, men annars är det ingenting som känns speciellt med den här romanen. Ännu en i raden av svenska deckare/skräckisar, helt enkelt.

Kanske skulle ett fan av den här genren tycka bättre om boken än jag, men jag betvivlar ett ens en sådan person skulle tycka att den var bättre än genomsnittet. Jag läser ut romanen, dels eftersom jag fått den som läsex och tycker att det är det minsta jag kan göra som tack, och dels eftersom jag naturligtvis vill veta hur det hela slutar, oavsett hur förutsägbart jag tycker hela slutet är.

Betyg: 2/10
Antal sidor: 365 (inbunden, Massolit förlag)
Markerade citat: 0.
Tack till: Massolit förlag för läsex!

En förtjusande man - Marian Keyes

Paddy de Courcy är onekligen en förtjusande man. Han är en uppmärksammad politiker på Irland, en man som vinner över hemmafruarnas röster med sin charm och sitt strålande leende. Han har vunnit Lolas hjärta också. Och nu ska han gifta sig. Med någon helt annan! Läsaren får följa fyra olika kvinnor och långsamt nysta upp allas relation till den oförglömlige Paddy de Courcy.

Marian Keyes brukar kallas för drottningen av chicklit. Hon råkar också vara en av de få chicklit författare jag då och då läser. Det är inte riktigt min genre, jag skulle tröttna direkt om jag var tvungen att läsa flera chicklitromaner på rad, men ibland får jag ett sug efter någonting lättsmält och roligt. Då passar faktiskt Marian Keyes alldeles utmärkt! Jag läste någonstans att en författare (jag kommer inte ihåg vilken, men det skulle kunna vara författarna till Sune- och Bertböckerna) sagt att det är mycket svårare att skriva roligt än att skriva om jobbiga och ledsamma saker. Det ligger säkert någonting i det, men Keyes kan på ett snyggt sätt balansera upp de båda sidorna i samma roman. Jag skrattar högt vid flera tillfällen, dels eftersom Keyes har ett fantastiskt sätt att använda språket och dels eftersom jag känner igen mig. Måhända att igenkänningshumorn är en ganska tarvlig form av humor, den är likväl väldigt rolig. Det är konstiga situationer, absurda händelseförlopp och ständigt ständigt ständigt det evigt fascinerande spelet mellan män och kvinnor. Det är tacksamt att skriva om, antar jag, en aldrig sinande ström av uppslag och idéer.

Men det här är inte bara en mycket rolig roman, Keyes lyfter även väldigt mörka och jobbiga saker. Kanske inte riktigt vad jag hade förväntat mig (eller önskat mig) när jag lyfte upp ca 700 sidor chicklit, men hon får det att fungera. Man skrattar ena sekunden och sätter samma skratt i halsen direkt efter. Dessutom får jag en känsla av att resercharbetet bakom boken faktiskt varit rätt så gediget, vilket alltid lyfter en roman. Ytligt och djupt om vartannat, absolut en trevlig roman att läsa och ha läst. Inte den bästa litteratur jag lagt vantarna på, men långt ifrån den sämsta. Dessutom sticker Keyes ibland in någonting som jag personligen tolkar som självironi:

Mamma skakade sorgset på huvudet. "Hon har läst billiga kärleksromaner. För sjuk för att orka koncentrera sig på annat. Det är rena giftet, förstås. Raffinerat socker för hjärnan."

Betyg: 8/10 (i sin genre gott folk, i sin genre!)
Antal sidor: 737 (Pocketutgåva, Norstedts förlag)
Första meningen: "Alla minns var de befann sig när de fick veta att Paddy de Courcy skulle gifta sig."
Antal markerade citat: 4.